Wedel: Vem glömmer Dödens Lottorad?

En dag för drygt två månader sedan – det vill säga strax före midsommar – stod jag i en systembolagskö i Nordstan. Det är bara att erkänna. Framför mig stod två män. De var klädda som spänstiga bankmän i yngre medelåldern: i kornblå kostymer med tunna läderbälten och bruna spetsiga skor med små stansade hål på tåhättorna. Det var lätt att föreställa sig att de spelade squash på tisdagarna.

Jag skulle nu naturligtvis kunna göra på det hävdvunna sättet och återge deras repliker som just repliker. Men dels var det en mycket lång replikväxling, och dels visste jag ju inte förrän i slutet att det var en historia, och det är ingen idé att låtsas som om jag minns varje ord.

De stod i en lång kö och pratade om vadslagning. Den ene hade pengar i en Blåvittmatch.

Den andre sade, ganska stramt, att han aldrig spelade.

Han hade slutat med alla typer av lotterier och hazardspel, sade han, för sin brors skull.

Brodern var inte spelmissbrukare. Det fanns ett annat skäl.

Det var en händelse, sade han (medan midsommarkön stilla meandrade sig fram under takfläktarna i Nordstan) för snart tjugo år sedan. Han och brodern – de var då i gymnasieåldern – hade gemensamt hälsat på en sjuk mormor på Sahlgrenska sjukhuset. I sjukhuskiosken hade de köpt choklad och Svensk Damtidning.

Samtidigt hade brodern – sade alltså mannen i systembolagskön – passat på att lämna in Lottoraden.

Det hade sedan gått något år. Den Lottospelande brodern hade dragit vidare till en teknisk utbildning i Luleå. Kvar i Göteborg fanns således den unge man vars spår tjugo år senare skulle korsa mitt på Systembolaget i Nordstan.

Han jobbade då för tjugo år sedan i en kiosk. Detta hände sig vid den tid då människor fick i stort sett alla sina upplysningar om omvärlden genom att läsa i en tidning tryckt på papper. Varje morgon ställde han kvällstidningarna i stora blå metallställ, jämte lådorna med ljumma Japp (nuvarande Mars) och Raider (nuvarande Twix). Någon gång om dagen åt han en Japp och läste med tilltagande trycksvärta på fingertopparna de tre kvällstidningar som då fanns att tillgå i Göteborg.

Någon sådan arbetsdag läste han en liten artikel. Det skulle komma åtskilliga texter i den lokala kvällstidningen på samma tema under de kommande månaderna.

Den handlade om en Lottorad. En storvinst på flera miljoner hade utfallit i Göteborg, men ingen hade gjort anspråk på vinsten. Den kittlande detaljen var att raden hade lämnats in på Sahlgrenska sjukhuset. Det fanns alltså skäl att misstänka att miljonvinnaren hade avlidit.

Den unge mannen i kiosken hade glömt besöket med Svensk Damtidning och choklad föregående år. Det är svårt att klandra honom för det. Han jobbade i kiosken. Han var tjugo år, han läste tidningen och åt en Japp varje förmiddag och med allt tätare mellanrum – som ett stilla takdropp – återkom artiklarna om den mystiska Lottoraden. Broderns i Luleå Lottorad hade han inte en tanke på.

Detta att han åt en Japp varje förmiddag – ja överhuvudtaget förekomsten av Japp i berättelsen – är alltså ingenting som jag hörde i kön på Systembolaget. Det är i stället en så kallad skarvning från min sida. Det är för övrigt inte den enda. Även bankmän i yngre medelåldern har rätt att åtnjuta ett visst skydd mot att identifieras i tidningen. Kanske var det rentav inte ens i Nordstan jag hörde dem.

Det upprörande i denna berättelser är inte skarvarna, utan – ärligt talat – bristen på skarvar. Jag har nästan inte hittat på något alls.

Men helt visst är att han satt och läste med med all tänkbar förströddhet dessa alltmer upphetsade och allt större uppslagna artiklar om den snart infrusna Lottovinsten. En dag hade en kvällstidning gjort rubriken ”Dödsraden”. Därpå följde de sju siffrorna och tilläggsnumret.

Han hade verkligen ingen tanke på brodern i Luleå och det nu för mycket längesedan timade sjukhusbesöket.

En dag skrev GT att vinsten skulle frysa inne vid midnatt. Han åt Japp och läste detta med ro eftersom det inte angick honom.

Inte förrän mitt i natten, på fel sida datumgränsen, vaknade mannen i systembolagskön – förstå mig rätt – och allt stod med ens klart för honom.

Han hade ett exemplar av tidningen. Lottoraden återgavs i vanlig ordning. Han ringde och väckte brodern i Luleå och sade:

– Kan du din fasta Lottorad utantill?

Sedan satt han och lyssnade medan brodern över den nattliga linjen från en norrländsk studentlägenhet upprepade Dödsraden.

De var nu på speaking terms igen, men det hade tagit drygt femton år.

Därför, sade han i Sytembolags-kön i Nordstan, spelade han inte längre på någonting, inte ens på Blåvitt.

Sedan betalade de och gick. De pratade om att spela squash, eller något ditåt.

 

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone