Wedel: Konsten att skugga tre sjuåringar

Dessa morgnar, då dimman står så tjock över Hisingen, ska jag följa tre sjuåriga pojkar till skolan.

De åtta- och nioåriga flickorna – som också i allmänhet är storasystrar – går sin egen stråt mellan äppelträden och grindarna i Kyrkbyn och jag ser deras flätor och ryggsäckar försvinna; och sedan står jag alltså kvar med pojkarna. En av dem är min son. Föräldrarna turas om att följa dem.

”Följa” ska i sammanhanget uppfattas bokstavligt. Jag får under inga omständigheter gå tillsammans med dem. De är tre män på vandring. De är inga barn, de är sju år. Högst händelsevis, om jag sköter mig, anser de, kan jag få gå hundra meter efter dem.

Min pojke kör sparkcykel. Ibland tappar han utan att märka det skolväskan eller gymnastikpåsen. Häromdagen tappade han jackan. Jag plockar upp allt. Det är antagligen dålig barnuppfostran, men jag vet inte vad jag annars borde göra: ska jackan ligga kvar i diket?

Även storasystern – hon som tog den andra vägen, mellan äppelträden – tycker ibland att packningen är hindrande. Hon är ordningssammare. Hon har instruerat mig att bära hennes saker redan vid frukosten. Ibland är det extra påsar med slajm, regnkläder, äpplen eller sagoböcker.

Jag känner mig som en sherpa där jag vandrar på cykelvägen. Jag tittar på pojkarna. De klättrar i träd, hoppar över diken, går baklänges, går på sidan, bär väskor omväxlande på huvudet eller mellan sig.

Föga överraskande hinner jag ikapp dem. Det upptas mycket illa.

Därför har jag på sistone börjat tillämpa en metod som jag inhämtat (tror jag) i en deckare av Ed McBain som jag en gång läste i tre timmar på La Guardiaflygplatsen. Det är i så fall första gången jag har haft någon glädje av Ed McBain.

Man ska alltså inte skugga en misstänkt person genom att gå hundra meter bakom. I själva verket ska man befinna sig hundra meter framför. Man ska dröjande placera sig vid spegelartade skyltfönster och på detta vis långsamt röra sig framför den skuggade personen och ändå ha honom under kontroll.

Det finns inga spegelskyltfönster i Kyrkbyn, men jag misstänker ändå att metoden inte är anpassad efter sjuåringar.

Jag har nu tre morgnar rört mig framför dem, hållit ett ängsligt öga på vägövergångarna och sedan – när bara den sista backen upp mot Bräckeskolan har återstått – har jag gått upp på skolgården och väntat på att de ska svänga runt kröken. De bör, har jag räknat ut, dyka upp inom trettio sekunder. Det borde vara omöjligt att tappa bort tre sjuåriga pojkar på trettio sekunder.

Men de har försvunnit varje gång.

Jag signalerar till de tålmodiga fröknarna som står på gården och driver in barnen – däribland den snart nioåriga storasystern – att jag ska gå och leta efter tre sjuåriga pojkar på vift.

Jag hittar dem aldrig. Efter en stund kommer de, varje gång från olika håll.

Jag frågar då min sjuåring hur de kan komma försent till skolan när jag under morgonbestyren i princip inte ägnat mig åt någonting annat än ett papegojaktigt tjat om att de ska komma i tid.

Han tar alltid min kritik mycket lugnt. I själva verket har något extraordinärt inträffat, något som kräver ett undantagstillstånd:

En ekorre har sprungit nerför ett träd på Dysiksgatan.

En ljusgrön grävmaskin lyfte skopan på ett mystiskt sätt.

En katt har sprungit in en buske baklänges.

Det kan väl inte vara min uppfattning, säger han retoriskt, att man ska gå raka vägen till skolan när en ekorre springer upp-och-ner på Dysiksgatan.

Jag har nu funderat på saken. Naturligtvis har han rätt.

Ponera att jag skulle vara kallad till ett möte på redaktionen och att jag på vägen in till Polhemsplatsen observerat en brinnande atomubåt i vattnet utanför Lilla Bommen. Skulle jag då inte stanna; och skulle inte mina kolleger komma att betrakta detta som laga förfall (och jag vet nu att jag kommer att få tre eller fyra ironiska mejl från nyhetsinriktade kolleger som hävdar att jag inte skulle upptäcka en brinnande atomubåt ens om jag befann mig ombord på den, men det kan inte hjälpas).

Varför skulle en ekorre inte vara en extraordinär händelse?

Det är blöta höstmorgnar med tunga blad och jag går bakom dessa tre unga män som varje morgon är lika glada att se varandra i korsningen vid Vårflodsgatan och som tappar väskorna i diket. Vi har sett ekorren igen. De är på överdådigt humör på grund av ekorren på Dysiksgatan. Dimman skimrar. Jag har mycket att lära.