Wedel: Mannen som tog tåget till Bagdad

Bland de historier som jag inte kan göra mig kvitt handlar en om en filosofie kandidat i jämförande fornkunskap någon gång i början av 1910-talet.

Problemet är att jag inte vet var jag har hört den. Jag vet inte om den är sann eller om någon har hittat på den.

Länge trodde jag att denna historia sipprat ner i min släkt via min farfars bror som var född i slutet av 1890-talet och bosatt i Lund. Han var ungkarl och åt gärna middag på Grand.

Jag har några klart misstänkta figurer i vänkretsen – sådana som brukar kalla sig f d alkohologie studerande. De hävdar att de känner till historien blott för att jag berättat den, vilket naturligtvis skänker hela evenemanget en obehaglig prägel av rundgång.

Det var alltså – låt oss säga år 1912 – en filosofie kandidat i Lund. Jag har alltid föreställt mig honom som en godmodig, aningen undersätsig 28-åring, i grön eller brun tweedkostym. Och han tycker om att sitta på Grand. Men det är alltså inget som jag med säkerhet vet att jag har hört, utan snarare detaljer som jag har lagt till min egen fantasi för att kandidaten ska fästa bättre i minnet.

Ibland låter jag honom bära monokel.

Men han är alltså 28 år gammal och därmed på gränsen att bli överliggare. Han har väl också en och annan växel i Sparbanken Finn.

En förmidag i början av maj 1912 ska kandidaten – som väl strängt taget ännu inte är kandidat – muntligen tentera för professorn i jämförande fornkunskap.

Jag tänker mig – men kanske röjer jag därmed en enorm brist på förståelse för akademisk praxis – att professorn röker cigarr under tentamen.

Kandidaten blir underkänd.

Professorn manar honom att återkomma för ett nytt försök i oktober.

Kandidaten – min godmodige och pykniske 28-åring i tweed – förklarar att detta är omöjligt. I augusti vill han tillträda en lärartjänst i Göteborg. Då måste han ha betyget. Föräldrars och andra anförvanters beredvillighet och ekonomiska stöd är redan töjda till det yttersta. Det finns ingen möjlighet att invänta en ny termin: han måste få tentera tidigare.

Kandidaten säger:

– Ge mig en tid och en plats i sommar så kommer jag dit.

Det är då professorn säger:

– Klockan 12 tisdagen den 5 augusti på hotell Excelsior i Bagdad.

Jag tänker mig kandidatens resa till Bagdad. Jag föreställer mig att han färdas via Trelleborg och Paris. Han fortsätter med Orientexpressen till Istanbul, ner genom öknar och floddalar. Det bör ha tagit ett par veckor av restaurangvagnar med klirrande vinkaraffer och segt levantinskt bröd. Värmen ligger som en het plåt över tåget.

Han har bytt till linnekostym.

Han bör rimligen anlända till Bagdad med någon dags marginal.

Och så blir det den 5 augusti.

Professorn – behagligt nedsjunken i arkeologiska utgrävningar av någon mesopotamisk stad – väntar i lobbyn. Han visar ingen förvåning över att se kandidaten.

Tentamen inleds.

Jag tycker om att föreställa mig rottingstolar och ett litet orientaliskt bord. I taket: slött snurrande fläktpropellrar.

Kanske lägger de bort titlarna. Kanske tillåts kandidaten att under förhöret svalka sig med lite vichyvatten.

Det spelar ingen roll.

Kandidaten – min vän i linnekostymen som tagit tåget från Lund till Bagdad – blir underkänd igen.

Jag brukar ofta tänka på hur kandidaten färdas hemåt genom Europa; hur han sitter med sin slokande pipa och tittar ut på betfälten och slagghögarna i Flandern. Resan hem måste ha varit lång. Jag undrar vem som har berättat om honom. Jag undrar om han fick det där jobbet i Göteborg. Jag undrar hur det gick för honom. Jag undrar om han har funnits.