Wedel: Tack till skurk i grön kavaj

Det var i måndags kväll och jag stod och stekte köttfärs och betraktade Hisingens skumtimme i fönstret då en främmande och talträngd ung man ringde och pratade om pensionsfonder och han lät så rörande uppriktig när han sade:

– Men varför ta chansen att missa en god affär?

Jag förklarade att frågan var, som det heter år 2017, fel ställd. Varje gång jag har försökt att göra en god affär har girighetens Nemesis straffat mig, säkerligen med rätta.

Jag sade alltså:

– Nu ska du få höra allt om mina Teliaaktier.

Den unge mannen i telefonen sade nervöst:

– Då ber jag att få tacka.

Jag skulle rentav vilja säga att han lade på luren skyndsamt. Han hade väl ytterligare åttio personer att ringa denna kväll. Det var synd, för det fanns mycket köttfärs att steka och jag skulle gärna, efter Teliahistorien, ha berättat för honom om mitt livs bästa affär.

Den var oavsiktlig.

Det är mycket längesedan.

Det finns någonstans i Göteborg en man med biljardgrön kavaj som jag aldrig har haft möjlighet att tacka. Allt är hans förtjänst.

Jag vet inte var han finns, och jag vet inte hans namn.

Jag träffade honom för ungefär ett kvartsekel sedan. Min mormor hade nyligen avlidit. Hon hade bott i en ganska stor lägenhet i Johanneberg. Jag hade tillbringat delar av barndomen med att sitta i en mörkröd sammetssoffa och titta på en tv med trä-jalusi i denna lägenhet. Nu stod vi, de efterlevande, och packade ner kopparkittlar, virkade dukar och fruktkorgar av flintporslin. Det lutade åt att lägenhetskontraktet skulle stanna i familjen. Det var trots allt en fin lägenhet i ett attraktivt läge. Men jag var fortfarande student. Lägenheten var för stor för mig.

Mitt i denna städning kom han på besök. Plötsligt stod han där mellan kopparkittlarna. Han representerade hyresvärden.

Jag minns inte hans namn eller utseende. Jag minns bara kavajen. Den hade den gröna kulör som annars är reserverad för filtbeläggningar på biljardbord eller absorberande mattor på pubdiskar.

Han sade till mina föräldrar:

– Oroa er inte. Om ni säger upp kontraktet nu kan grabben komma ner till oss på kontoret på fredag, så fixar jag en bra etta åt honom.

På fredagförmiddagen gick jag således till fastighetsbolagets kontor. Det låg i centrala Göteborg, med en inglasad entré och en hög smal receptionsdisk.

Vid denna receptionsdisk, med silvergrå konststen och vattenspel, blev jag utskrattad. Kamrerer och telefonister kom och tittade på mig, genom en gläntad dörr, med muntra och klentrogna miner. Ingen hade någonsin hört talas om en så dum människa som kunde tro att man skulle få en etta för att man friktionsfritt lämnade en lägenhet som familjen haft sedan 1931.

Jag var drygt tjugo år gammal. Jag var grundlurad.

Jag gick hem och ringde till ett par hyresvärdar (på den tiden företogs telefonsamtal i hemmiljö). Även Göteborgs andra stora fastighetsägare behandlade min fråga som ett storartat skämt. Jag spred mycket glädje den dagen.

Därmed blev jag tvungen att köpa en bostadsrätt.

Alla sade att bostadsrätter var vansinne.

Det var alltså mycket längesedan.

Hur längesedan det var anar varje göteborgare om jag berättar hur köpet gick till. Jag ringde till en mäklare (Gula sidorna) och frågade om han möjligen hade någon centralt belägen lägenhet i en förening med stabil ekonomi och låg avgift.

– Javisst, sade mäklaren.

Mäklaren var en munter norrman med tunn grå mustasch. Samma dag visade han mig en ljus och rymlig lägenhet med rejält tilltaget kök och skrattretande låg månadsavgift. Några andra intressenter syntes inte till. När vi hade tittat en stund frågade jag blygt vad lägenheten kunde tänkas kosta och mäklaren himlade med ögonen och sade:

– Ja, det blir ju inte direkt billigt, tyvärr. Det ju en rätt stor lägenhet och låg avgift och centralt läge. Jag är rädd att du får ta ett banklån på minst en sjutti-åtti tusen. Men om vi gör en snabb affär får du en bra rabatt.

Det kändes läskigt att låna åttio tusen kronor för att köpa en stor bostadsrätt med låg avgift i centrala Göteborg. Men jag slog till.

Jag hade lägenheten uthyrd i andra hand långt in på 2000-talet. Den är mitt livs enda goda affär.

Jag skulle inte ha gjort den om jag inte hade blivit lurad av mannen med den biljardgröna kavajen.

Jag vet inte vad han heter och minns inte hur han såg ut. Ibland vill mitt minne göra honom flintskallig, men det kan vara en efterkonstruktion. Det är ju heller inte så mycket att gå på. Och fastighetsbolaget är uppköpt och försvunnet.

Ingen främling har hjälpt mig mer än denne bedragare. Jag skulle vilja skicka honom en ask choklad. Eller möjligen en ny kavaj.

Kristian Wedel