Alla inlägg av wedel

Wedel: Konsten att skugga tre sjuåringar

Dessa morgnar, då dimman står så tjock över Hisingen, ska jag följa tre sjuåriga pojkar till skolan. De åtta- och nioåriga flickorna – som också i allmänhet är storasystrar – går sin egen stråt mellan äppelträden och grindarna i Kyrkbyn och jag ser deras flätor och ryggsäckar försvinna; och sedan står jag alltså kvar med pojkarna. En av dem är min son. Föräldrarna turas om att följa dem. "Följa" ska i … Läs mer ››

Wedel: ”Men här sitter ju en liten dansk!”

Kåseriet är denna vecka inställt. Jag kommer i stället att – mycket schematiskt – redogöra för hur det går till att flytta från en lägenhet i Göteborg. Vi lämnade i juli fastlandet för ett litet plåthus på Hisingen. Min förhoppning är att denna sammanfattning kan vara till gagn för andra göteborgare. Ungefär trettio personer arbetade med försäljningen av lägenheten. Många av dem av har deltagit i processen på kameralt säkerhetsavstånd, till exempel … Läs mer ››

Wedel: Lyckan i att åka på en rejäl blåsning

Jag kände en gång en man som brukade säga: – Ibland får man offra en vän för en bra replik. Det var längesedan jag hörde av honom nu. Ingen verkar veta vart han har tagit vägen. Jag får undvikande svar när jag efterlyser i bekantskapskretsen. Kanske har han haft mer inspiration än vad som har varit hälsosamt. Men i princip gör han ju bara som alla författare. Verkligheten är en … Läs mer ››

Wedel: Elvira Madigans göteborgska bulvan

Ett jubileum som hittills i år har passerat obemärkt gäller Hedvig Jensen. Det är 150 år sedan hon föddes i Flensburg i norra Tyskland. Hon dog sedermera i Danmark. Däremellan var hon ofta i Sverige. Jag föreställer mig att hon pratade en fantastisk tyskdansksvensk rotvälska. Vi minns henne som Elvira ­Madigan. Hedvig Jensen dog alltså för ett revolverskott tillsammans med Sixten Sparre i en dansk skogsdunge i juli 1889. De hade träffats … Läs mer ››

Wedel: Vem glömmer Dödens Lottorad?

En dag för drygt två månader sedan – det vill säga strax före midsommar – stod jag i en systembolagskö i Nordstan. Det är bara att erkänna. Framför mig stod två män. De var klädda som spänstiga bankmän i yngre medelåldern: i kornblå kostymer med tunna läderbälten och bruna spetsiga skor med små stansade hål på tåhättorna. Det var lätt att föreställa sig att de spelade squash på tisdagarna. Jag skulle nu … Läs mer ››

Wedel: Den siste Garbojägarens bekännelse

Jag har varit journalist på olika tidningar sedan 1992. Problemet är att jag är oduglig. Journalister förväntas rapportera nyheter eller åtminstone känna igen en bra historia då de ser den. Jag känner inte igen en bra historia när jag ramlar över den. Antagligen finns det en stödgrupp för oss någonstans på Facebook: Reportrar utan nyhetsnäsa. Ni begär exempel. Nåväl. Det är inte orimligt. Sommaren 2004 var jag ackrediterad för Göteborgs-Postens räkning … Läs mer ››

Wedel: Gärna ett hus men först en rejäl pool

Under sommaren har vi flyttat över älven, från fastlandet till Hisingen, och det finns mycket att berätta om det lilla plåthuset med de 179 flyttkartongerna i källaren, om den vänlige grannen som under knallröd flint klippte vår gräsmatta, om björkveden och fjärrvärmen, om kylskåpsläckor och soptunnor; men man måste börja någonstans. Flickan och hennes bror ville börja med poolen. Det är ingen pool i Beverly Hills-stil. Den kostade två tusen kronor … Läs mer ››

Wedel: Hjälten som pratade för mycket

På tisdag är det 120 år sedan Andrée, Strindberg och Frænkel lyfte från Spetsbergen mot döden. Jag har suttit några eftermiddagar i tidningshusets källare och läst mina kollegers reportage från sommaren 1897, framför allt i samband med avfärden från Göteborg i maj. Ångarne äro snart ute på fjorden, Svensksund i midten med "Pallas" styrbord och "Falken" babord, "Gerda" hållande sig nära Svensksund. Å den förstnämdas däck står Andrée med en bukett af … Läs mer ››