Mohamed Said på lekhumör

Det här är vad som förtjänar att nämnas:

***

Långbollarna:
Obefintliga. 2018 kommer Örgryte vara ett lag som ständigt håller bollen på marken. Hade kortpassningarna räknats hade vi säkert nått upp till 300-400. Kanske. Långa stunder var det spel mot ett mål.

Nyförvärven:
De bästa? David Engström som central general i backlinjen (majestätiskt stabil) och Filip Almström Tähti som spännande högerlöpare (en assist).

Lagkaptenen:
Succé? Succé. Daniel Paulson klev in i sin nya roll – och blev målskytt direkt. Synkade fint med nye Diego Montiel.

Motståndaren:
Fast i division 2 efter att ha missat kvalplatsen på målskillnad i fjol. Har tappat Gustav Ludwigson (bäste målskytt) till just Örgryte. Tufft såklart. Mot Örgryte hade de inte en suck. Mycket på grund av att de tvingades spela med en man mindre i 65 minuter.

Skadan:
Anton Lans debut tog slut redan efter 25 minuter. Söndertacklad av Armel Zola (tokrött kort) linkade han av med ett ordentligt jack i foten. ”Ett köttsår … Jag får sys”, konstaterade han.

Tränaren:
Han var inte supernöjd, Thomas Askebrand. För många touch på bollen störde. Likaså Sävedalens utvisning (det blev en konstig match när de inte fick sätta in en ny spelare). Gällande Simon Nilsson var orden dock bara glädjefyllda: ”Han var jäkligt bra!”.

Stjärnan:
Bäst i Örgryte 2017. Bäst också i Örgryte 2018 – så här långt. Jacob Ericsson fortsätter att storma fram på sin vänsterkant. Kommer dessutom gynnas av formationsskiftet. I en allsvensk klubb 2019?

Publiken:
250 öisare plus Gais-tränaren Bosko Orovic. Typ.

Formationerna:
Mycket lika IFK Göteborgs. Typ 3-2-4-1 offensivt och 5-4-1 defensivt. Det satt ihop … bra.

Tunneln:
Mohamed Said var på ett ursinnigt lekhumör. Örgrytes nye nummer tio (som har blonderat sig under vintern) bjöd på både tunnlar och klackar under den andra halvleken. Effektiviteten saknades dock. Han kom fram till tillräckligt många lägen för att göra minst ett mål.

Kylan:
Kall.