Taktik. En lek med siffror och allt det där. Samtidigt är denna lek den som fotbollsnördar världen kanske har som roligast åt.
Så länge Jörgen Lennartsson var tränare för IFK Göteborg kunde han med nöjd min konstatera att ”alla lag de senaste åren som vunnit SM-guld har spelat 4-4-2”. Ofta kom svaret när en eventuell förändring av Blåvitts spelsystem diskuterades, i ett sammanhang där 4-4-2 kritiserades för att kännas unket och gammalt.
Och han hade ju rätt, Jörgen. Och har det fortfarande.
Kalmar FF 2008. Det var senaste gången en mästarklubb spelade en annan formation än 4-4-2.
Det årets lag ställdes – från mittfältet och framåt – upp i två block med tre spelare, ofta likt följande:
Cesar Santin, David Elm, Patrik Ingelsten
Rasmus Elm, Henrik Rydström, Viktor Elm
Därefter har SM-guldet vunnits av i tur och ordning AIK, MFF, Helsingborg, Elfsborg, MFF, MFF, Norrköping, MFF och MFF.
Gemensam nämnare för klubbarna, taktiskt sett: de spelade 4-4-2 i grunden.
AIK personifierades av kreativitet på kanterna med Martin Mutumba och Bojan Djordjic och två hårt jobbande centrala mittfältare.
MFF 2010 präglades av ett Roland Nilsson-drillat lagbygge med individuell kvalité på offensiva positioner, läs Jiloan Hamad, Jimmy Durmaz, Wilton Figueiredo och Guillermo Molins.
I HIF 2011 var det centralblocket med Marcus Lantz och Ardian Gashi som mosade ner motstånd på motstånd.
När Elfsborg vann 2012 var det 4-4-2-ryttaren Jörgen Lennartsson som lotsade laget till framgången.
Malmös alla fyra SM-guld sedan dess har kommit via ett bollsäkert och tryggt 4-4-2, även om detta har kompletterats med andra formationer, främst 5-3-2 i Champions League.
Och kanske tydligare än något annat SM-vinnarlag, IFK Norrköping 2015. Janne Anderssons blockförsvar kombinerat med en sylvass anfallsduo längst fram ledde hela vägen till landslaget för tränaren – och flera av spelarna (Linus Wahlqvist, Christoffer Nyman, Alexander Fransson).
Efter årets allsvenska premiär är det lätt att konstatera att de taktiska vindarna blåser åt en annan riktning.
Hammarby, Sirius, Östersund, IFK Göteborg, AIK, GIF Sundsvall, IFK Norrköping, Brommapojkarna, Elfsborg, Dalkurd, Örebro.
Elva av årets allsvenska klubbar pratar om kontroll och bollinnehav som nyckelbegreppet i sättet de vill spela. Sju av dem lär spela med tre backar.
Men det finns lag och tränare som går i motsatt riktning. När pendeln svänger mot offensiv balans, trebackslinjer och kontroll står bland annat Djurgården för det, åtminstone förenklat sätt, motsatta.
4-4-2. Långa, nickstarka mittbackar, löpstarka ytterkanter som jobbar hårt både offensivt och defensivt. Två centrala mittfältare som framförallt tar ansvar för att täcka sin backlinje. Två forwards, Kerim Mrabti och Tino Kadawere, som likt Ola Toivonen och Marcus Berg i Sveriges landslag har som första uppgift att pressa, ligga rätt och störa uppspel.
Mot Östersund var det just den klassiskt svenska formationen som segrade. Återstår att se om vi får ett tronskifte på spelsystemstronen när allsvenskan summeras i november.
