Jag är som matchen – mållös

Det är natt svensk tid. Eller tidig morgon. Klockan står på 04.43 (ni kan Bengt Grive-frågan ”var är klockan?) och på TV ser jag Sveriges målvakt Johan Gustafsson ta emot ett pris. Jag vet inte för vad, men jag vet att resten av natten, dagen, och de närmaste dygnen går ut på att stapla superlativ på hög.

Sverige är världsmästare i ishockey.

Juniorvärldsmästare.

För första gången sedan … ja, det kan ni vid det här laget (1981).

Det blev en magisk match, en märklig match, en mållös match. Det blev tre perioder utan mål. Sverige sköt 50 skott, Ryssland 16.

Och jag hör SVT-kommentatorn Chris Härenstam berätta att hjältarna firas i Stockholm på lördag klockan 16.00. Kungsträdgården. Och, ja, ni blir väl några som tar er dit.

Jag hör Mikael Renberg rabbla namnen på hjältarna, de som gjorde’t, och jag förstår varför han lyfter fram Frölundas Johan Sundström som en av Småkronornas stora.

Och jag misstänker att många av de spelare som höll oss vakna – Nemeth, Collberg, Friberg och Rakell – kommer göra sig påminda en hel del de närmaste 10-15 hockeyåren.

En så kallad gyllene generation är född.

Det var Mika Zibanejad som förlöste.

Inbrytning från höger, förbi Makarov, och en backhand upp i taket.

– Jag var fri, hann inte tänka så mycket. Det går inte att beskriva, man måste vara med om det, log han inför tv-kamerorna.

Turneringens främsta målskytt, Max Friberg, hade aldrig mått bättre.

– Detta är stort för svensk hockey. Fan va kul. Jag är nöjd, sa Friberg om sin egen turneringsinsats.

Detta kommer höja värdet på svensk hockey, elitserien, landslagsverksamheten. Det kommer öka intresset för hockeyförbundets arbetsmetoder, spelarna som gjorde det.

Det kommer, precis som alltid, utspela sig en skendebatt om värdet på ett JVM-guld.

Jag kommer att gå lägga mig med gåshud. Trött, men lycklig. Less på kallt kaffe, imponerad av vad jag fick se – i en nattmanglare som nu konkurrerar med Canada cup-rysarna från sent 80-tal.

Tack – och gonatt!

Facebook

0

Twitter

email