Bakom den här dörren bodde jag och delar av min familj under tre nätter i London den gångna helgen. Ni som kan era fotbollstermer fattar direkt: Inga hemligheter avslöjades. Inga överraskningar bjöds. Det var tryggt, det var säkert, men alls inte tråkigt.
Det var London Eye, Hyde Park, Madame Tussaud’s och Buckingham Palace.
Det var drottningens diamantjubileum, shopping på Oxford Street och en och annan välförtjänt pint.
Jag hade kort och gott ingen lust att chansa; ta barnen till gator jag själv inte trampat, till trakter jag inte besökt. Fegt kan tyckas, men säkert och framgångsrikt. Vi valde det stora, det väntade – det publika.
Och gick vidare.
Vi gick, gick och gick.
Och när vi gått åkte vi hem – nöjda.
Precis så varje fotbollsintresserad engelsman hoppas sommaren skall bli.
Roy Hodgson tänker samma tankar. Konstla inte till det. Bygg bakifrån. Hitta linjerna. Och spela det spel engelska fotbollsspelare fått i modersmjölken: 4-4-2.
Då finns alla möjligheter till rumsbokningar i Ukraina och Polen även efter ett gruppspel som innehåller nervkittlande hinder som ett pånyttfött Frankrike, antagonisten Sverige och värdnationen Ukraina.
Jag har bevakat England vid tre mästerskap under 2000-talet och kan egentligen inte minnas annat än missade straffsparkar och skadade nyckelspelare. 2002 hamnade fokus på David Beckhams fot, fyra år senare bytte vi fot och talade Wayne Rooneys.
Höga förväntningar och eländes elände.
Dock: Ingen turnering går att jämföra med den England nu är på väg in i.
Efter ett fullständigt osannolikt skadehelvete står Hodgson utan ryggrad, utan tänkta nyckelspelare som Lampard, Cahill och Gareth Barry, utan en avstängd Rooney i inledningen, men med en ilsken Rio Ferdinand och en begynnande mediamotvind.
Inte av sportsliga skäl. 1-0 gånger två mot Norge och Belgien innebär att Hodgons England bevisat att de 1) är svårslagna, 2) vinner fotbollsmatcher. Frågorna handlar i stället om hur Roy resonerat när han bevisligen valt bort Manchester Uniteds Rio Ferdinand, som vid ett första påseende har allt det bra mästerskapsprestationer kr’äver: Kvalitet, rutin och vinnarinstinkt.
Är det enbart på sportsliga grunder Liverpools 22-årige Martin Kelly kan få göra landslagsdebut från start under brinnande EM-spel är det förstås helt i sin ordning, däremot funderar jag på vad det får för konsekvenser om om Roy (och FA) petat Rio på grund av John Terry påstådda rasism gentemot Rios bror Anton. Både Terry och Ferdinand i samma trupp och mittlås skulle visserligen kunna utvecklas till både brandfackla och eldhärd. Det krävs ingen större intelligens för att inse det. Men katter och hundar har spelat ihop förr.
I juli efter EM skall en domstol ta ställning till vad som egentligen sades under mötet mellan QPR och Chelsea i höstas och John Terry få sin dom. Hodgson får sin tidigare än så.
En förlust mot Frankrike på måndag skulle förvärra ett redan bekymmersamt läge inför Sverige-matchen ytterligare. Helt säkert leder ett darrigt försvarsspel i premiären till fler frågor om varför Rio Ferdinand inte fick den plats i Roy Hodgsons tämligen namnsvaga 23-mannatrupp jag tycker att han skulle. Oavsett vilket är rådet till Roy: Lös problemet snarast, och gå vidare!
***
Jag tycker mig ha uppfattat en kursändring i brittisk självgodhet och självsäkerhet. Inte ens bland mediafolk sätts någon yttre guldpress på Roy Hodgsons landslag. DET kan mycket väl vändas till fördel för den allsvenske guldtränaren från 1976.
***
Överallt i London där en turistattraktion är byggd finns chans att via några extra pund betala sig till genvägar i kösystem och spara en kvart av sitt liv. ”Take the fast lane” är ett lockande alternativ som dock ALDRIG gör upplevelsen större. Tänk på det, Roy, när du med tidsbrist och skadekris som byggstenar förväntas skapa heta sommarupplevelser de kommande veckorna.
***
Fler lag än årets England haft målvakten som sin viktigaste spelare. Lyckas Joe Hart, lyckas England. Good luck!
