Spanien inte bara försvarade en titel, man återtog en tron. La Roja vann ett EM-guld och vänder blad som en kung. Vi behöver längre inte prata om det olustiga, det underhållsfria, det stundtals sövande. Fabregas och Alba älgade mot Italien i finalen rakt in i fiendeland och nu återstår bara hyllningar, som när Spanien blundade EM:s bäste (Pirlo), hur man låste EM:s hetaste (Balotelli) och överlistade EM:s bäst rutinerade (Buffon).
Tre raka mästerskap är fler än någon nation någonsin vunnit, i Spaniens trupp finns elva spelare med samma erfarenhet. Det finns en tråd, tryggare än Xavisk passningprocent, rödare än en spansk landslagströja. Vart den slutligen leder får vi möjligen svar på i Rio om två år, men den har sytt ett landslag starkare det holländska på 70-talet, det franska på 90-talet. Vi kan diskutera vilka spelare som bäst personifierar detta spanska landslag, som bör sammankopplas med Guldet i Kiev och namn som Iker Casillas, Andres Iniesta, Cesc Fabregas och Xavi Hernandez passerar förbi. Jag kan inte välja och det finns fler. Det finns inga gränser. Som HUR målen kommer till i finalen.
David Silvas 1-0: Det är ju inte bara själva nicken, utan den korta betänktetiden David Silva får innan pannan skall rikta Cesc Fabregas skottpass i nätmaskorna. Utförandet är maximalt, liksom förrullet mellan Arbeloa, Silva själv och Iniesta och Fabregas perfekt synkade djupledslöpning och Iniestas precisa passning. Jag skulle säga att Italiens ytterback Chiellini som ”släpper” Fabregas, men det Fabregas gör – tajmingen, genomförandet – är sååå vackert.
Jordi Albas 2-0: Maken till superlöpning har vi inte skådat sedan Teddy Lucic rusade genom hela Japan och avslutade med ett skott i bröstet på David Seaman 2002. Tio år senare sprang David Alba hem guldet till Spanien, han sprang rakt in i hjärtat på fotbollsälskare runt om i Europa och hans sprang som ingen spanjor sprungit i detta mästerskap.
Men löpningarna vore fruktlösa om vi inte hade spelare som Xavi Hernandez, stundtals kritiserad, nu åter hyllad, hur han trär bollen mellan två italienska backar till en ”blint” löpande Alba. Vi vet att han kan allt det där, vi har bara väntat på att få se det igen.
Italiens problem växte. Det största – den spanska närvaron – fanns där hela tiden, skadorna – den tidiga på Chiellini, den komiska på Motta – ställde till det för Prandelli som gjort slut på sina byten och en smula pinsamt tvingades avsluta EM med bara tio man på planen.
Nu sitter vi här med EM-historiens största finalsiffror (4-0), ett landslag som vägrar sluta vinna, en nation som enats runt sitt lag och med spelare som levererar. Jag tror inte vi har sett slutet på denna generation.
När vi sammanfattar jämför vi. Min jämförelse innafattar den ungerska, brasiliansk, tyska, holländska och franska eran. Jag (som visserligen inte är 42 fyllda) har inte sett ett mer överlägset landslag, som både utvecklar, chansar och vinner. Chansningen var den nya taktiken, att spela utan utpräglad djupledsgående forwardsalternativ, hur man ersatte det med andra attacker från andra vinklar.
När VM-kvalet tickar i gång om ett par månader är en hel värld förvarnad, Spanien går inte att besgegra och de kan vinna även utan anfallare.
***
Domaren Pedro Puenca slipper både skamvrå och mediakritik i analyserna efteråt. Däremot kan man undra 1) varför han inte blåste straff för Spanien i andra halvlek för hands och 2) varför extradomaren inte hjälpte honom om Puenca själv inte såg vad som hände. Ni förstår vart jag vill komma: Extradomarens existens. Är den berättigad? Jag har då inte sett ett enda domslut taget av männen på linjen.
***
Jag har verkligen gillat att följa detta EM:et. Med några veckors distans till den svenska missräkning tror jag faktiskt på allvar att Erik Hamren kan få fason även på försvarsspelet i höstens VM-kval och att vi har anledning att drömma nya drömmar. Jag hoppas och tror på Mellberg. Eller rättare, jag har inte helt gett upp. Sebastian Larsson gjorde ett starkt EM, Zlatan var i sina bästa stunder grym.
***
Spanien har kritiserats. Inte för förmågan att vinna fotbollsmatcher, utan för sättet de har underhållit oss. Den kritiken kan de säkert leva med när de just har levererat detta EM-slutspelets starkaste och mest underhållande laginsats. Jag upptäckte bara någon eller ett par blindgångare från Italien. Det var allt. Det säger en del om LAGET Spanien.
***
Jag har besökt Spanien tre gånger under våren, två gånger i tjänsten och en gång med uppdrag att förklara den spanska överlägsenheten. Letar upp slutcitatet i texten levererat av landslagsdirektören Ginés Meléndez. Frågan löd ”hur länge kan Spanien förblir mästare och förebild?”
– Det är svårt att säga, men vi är på rätt väg.
Jomantackar!
***
Tänker en av mina sista EM-tankar för den här gången: Hade det inte varit kul med en bronsmatch på lördagen också? Tyskland-Portugal i kamp en medalj. Det hade åtminstone jag bänkat mig för. (Innan ni formulerar en allt för hård motreplik, tänk vad vårt brons från VM 1994 har betytt för vårt fotbollssjälvförtroende).
Bronsmatch – ja tack!
Kan bara instämma i att Spanien var bäst när det gällde. Sen förstår jag lika lite som du till varför man har extradomare. de har ju inte precis rosat marknaden. bättre införa målkameror!