Mina samlade insatser som fotograf är inget jag tänker skryta med här, men jag måste ändå tillstå (var inte det Olle Nordins favoritord, för resten?) att den här rutan har ett visst historiskt värde.
Det är spelat ungefär 78 minuter på Valhalla och Mikael Dyrestam byter av Emil Salomonsson som högerback i IFK Göteborgs fotbollslag som spelar mot danska Sönderjyske i februarikylan.
Reaktionen från supportern på raden framför, bandyapplåderna från övrig publik och Emils tankar efteråt. ”Det här är framför allt en seger i livet”.
Som utsänd sportreporter och mästare i klyschor gläds man lite extra åt sådana här ögonblick, när sporten blir en del av livet, och livet större än sporten (så är det i och för sig nääästan alltid).
Mamma Gunilla, pappa Mats och systern Emma hade tagit sig till Göteborg och Valhalla, trots att Emil hade varskott om ytterst begränsad speltid.
De ville heller inte missa ögonblicket och stunden när sonen Emil sprang in på en fotbollsplan igen.
***
Om vi återvänder till sporten för en stund, är konstaterandet följande: Vi sportjournalister, de så kallade experterna, är försiktigare i våra förutsägelser. Vi ser i vissa stycken mindre fart, mindre finess och färre kombinationer än i fjol, ändå känns IFK modell 2013 bättre rustad än föregångaren.
Skälen är flera.
Dels den egna lärdomen och insikten från i fjol. Betydelsen av ett kompaktare och ettrigare försvarsspel, behovet av ett tydligare samarbete i offensiven mellan yttrar och ytterbackar, den sedan länge genomförda förändringen från en till två anfallare och balansen på mittfältet.
Jag vet inte om vi nog kan lyfta fram Jakob Johanssons betydelse för det här laget, eller rättare sagt; vikten av den roll Jakob Johansson har för den blåvita helheten. Jag tycker dessutom att Philip Haglund balanserar bra ihop med Jakob nu, både mot Strömsgodset och i dag mot Sönderjyske.
Ingen blåvit gapar högt. Ingen enda IFK-själ tar ordet guld i munnen på allvar. Alla änglar minns fjolårets uppumpade ballong och smälen när den sprack.
Nu tas ett steg i taget och gläjden och förnöjsamheten över en 1-0-seger mot en dansk ligania kan vara lika tillfredsställande som 2012 års samlade värvningar.
Jag säger inte att det var så, men om någon tog något för givet i IFK Göteborg 2012, finns det ingen enda som genar 2013. Och det finns plats för lite ledarberöm i den här spalten också.
Självransakan, alla vakna nätter, alla genomtänkta korrigeringar alla nya betoningar. Allt det där sammantaget har satt IFK Göteborg på banan igen.
Bara en sådan sak som att Kjetil Waehler, en av fjolårets största missräkningar, nu framstår som ytterst stabil och till och med avgör den här matchen med en resolut nickmål på Ludwig Augustinssons välslagna vänsterhörna.
Bara en sådan sak som att Nordin Gerzic har en försäsong i kroppen och – uppfattar jag – gör det han är bra på. Bearbetar boll på små ytor, väggar, passar och söker nya ytor.
Och bara en sådan sak som att Sam Larsson är ett år äldre. Säga vad man vill om Daniel Sobralense, men sjutton vet om det inte är Sam – om han forsätter att ta för sig – som tar tröjan till vänster på IFK:s mittfält i år.
Jag vet dessutom att Augustinsson, som känns gjuten som vänsterback, trivs väldigt bra ihop med Larsson.
Framåt önskar man såklart fler chanser, fler öppna lägen, men jag tycker mig se en bättre synk mellan löpningar och uppspel mellan Tobias Hysén/David Moberg Karlsson och i första hand Ludwig Augustinsson.
John Alvbåge höll nollan. Aldrig fel, även om han inte tvingades till några svårare parader. Däremot var IFK:s trolige förstemålvakt delaktig i spelet, både utanför straffområdet som en ”extraback” och i igångsättandet.
***
Publiksiffran: 2391. En bra siffra.
Blåvitt är större än sporten. Större än livet.
Skriva för vem ?
För Öfverklassen ?
Skriva för några hundra ?
Skriv om Öis istället för den här falska melodifestvalklubben.
För f-n Balkander, använd stavningsprogrammet.
Lugnt och sansat – från Din sida.