Störst intresse fäste jag vid Pontus Farneruds comeback. Första matchen från start sedan allsvenska avslutningen mot Djurgården första veckan i november 2012, efter söndagens 15 minuter mot Kalmar.
Han löste uppgiften … riktigt bra, tycker jag.
Ha med i beräkningen att det tar tid att hitta matchrytm, matchpuls, matchork och notera att Pontus Farnerud, som kom till IFK Göteborg i februari 2012, gick med en del i offensiven, låg bra i utgångslinje ihop med Jakob Johansson och – framför allt – han spelade 90 minuter.
Huruvida Mikael Stahre tänker sig Pontus Farnerud från start mot Djurgården i söndagens cupfinal på Friends Arena skall jag låta vara osagt, men petar Philip Haglund (avstängd mot Gefle) gör han inte.
Jag har skrivit det förut och gör det gärna igen. Philip Haglund har varit senaste tiden bästa IFK-spelare. Jag saknade hans ”galna” djupledslöpningar och riviga backchecking på Strömvallen.
Å andra sidan var det inte så ofta vi fick se Gefle, med centralgestalt Alexander Faltsetas, komma i hyperkontringar.
Gefle valde sin ”vana trogen” nya 3-5-2-systemet som rätt ofta förvandlades till ett 5-3-2 med fallande yttermittfältare och begränsat med IFK-ytor mellan backlinje och centralt tremannamittfält.
IFK:s mål kom på en fast situation. Chanserna i övrigt inskränkte sig till några Hysén-avslut och lite bolltrolleri och dansande Sam Larsson– och David Moberg Karlsson-fötter.
Vid 1-0, som kom lite oväntat, slog Tobias Hysén hörnan via David Fällmans skalle och ut till Mikael Dyrestam i bortre delen av straffområdet. Hans skott styrdes av Jakob Johansson mot mål och touchade även David Moberg Karlsson, som bokfördes för målet.
I fjol föll IFK Göteborg på Strömvallen med 0-5, Gefles största allsvenska seger någonsin. Ur det perspektivet var det här ett fall framåt. DMK:s mål var dessutom IFK:s första i Gefle sedan 13 september 2009 (seger med 3-0 den gången). Även det positivt, ur ett IFK-tänk.
Å andra sidan kändes målet som en riktig bjudning. Plötsligt är inhoppande Simon Lundevall rättvänd och fri i Blåvitts straffområde och Mikael Dyrestam inte beredd på målskytt Jakob Orlovs hugg mot mål.
Det såg rätt simpelt ut och innebär, sett till tabellen, att serieledningen for all världens väg, men att inget enda lag kan gå ikapp vare sig IFK eller Helsingborg i toppen under omgång tio.
Helsingborg möter dessutom Malmö FF i tufft Skånederby 29 maj.
IFK har samlat ihop 21 poäng på tio matcher, allsvenskans första tredjedel. Det har inte hänt sedan 2009 och bara fyra gånger på 20 säsonger.
Alla ni som är duktiga på matte vet att 21 gånger tre är mer än de 59 poäng Elfsborg samlade ihop i fjol. Den gången räckte det till guld.
I fjol hade IFK plockat 13 poäng på tio matcher.
IFK stannar kvar i Gävle över natten, flyger hem till Göteborg i morgon och tränar på Kamratgården på eftermiddagen. På fredag börjar uppladdningen inför söndagens cupfinal, IFK:s första sedan 2008.
Då blev det seger mot Kalmar FF.
Fyra år tidigare vann Djurgården – med Tobias Hysén – finalen mot IFK Göteborg med 3-1.
***
IFK hade vid seger mot Gefle passerat Malmö FF i maratontabellen. Malmös försprång nu: En poäng.
***
John Alvbåge var riktigt stabil igen.
***
Fyra ändringar på mittfält och anfall var kanske någon för mycket. Om Robin Söder inte bett om att få vila var det kanske inte i den är matchen Sam Larsson skulle spela ”tia” och David Moberg Karlsson ersätta till vänster. Dessutom tog Emil Salomonsson skadade Daniel Sobralenses plats till höger.
***
Kjetil Waehler uttagen i det norska landslaget. Grattis, gamle man!
***
Även Tobias Hysén drar på sig landslagströjan i början av juni, liksom Sam Larsson (U21) och David Moberg Karlsson (U19).
***
Nordin Gerzic kom visserligen i slutet, men beslutet att inte spela Gerzic framför en rostig Pontus Farnerud var ett mycket bevis på hur IFK och Stahre ser på Gerzic. Han är trea som högermittfältare och fyra centralt. Försäljning redan till sommaren? I min värld duger det inte att ha en såpass dyr spelare så långt ned i rankingen.
***
Gefle har haft underläge och kommit tillbaka mot både Häcken och IFK Göteborg inom loppet av fyra dagar. Starkt jobbat, Pelle Olsson & Co!
***
EDIT: Ser om Adam Johansson aktion vid 1-1-målet och ställer mig frågande till hans nick in i banan. Varför? Och följdfrågan: Varför?
***
En sista sak: Cupfinalen är förstås en helt annan match, men det här spelet duger i alla fall inte om ni vill vinna en titel, IFK.
Det gör ont att påminnas om avslutningen av säsongen 2009. Vi måste se framåt. På söndag samlas änglarna i Solna (brrr) för att tillsammans lyfta fram laget till ännu en titel. Jag hoppas att fler bestämmer sig för att ta sig dit, alla behövs!
Min kamrat och jag reagerade direkt på Adams dåliga nick in i banan som friställde Gävle-
spelaren.
Haglunds betydelse märktes tydligt och det är samma där vi har sagt hela våren att han är betydelsefullast för IFK:s ”nya” spel.
Den nicken var … bedrövlig. Ofattbar. Jag säger ändå Adam om vi talar cupfinal.
Blev lite fundersam när du skriver att det är första finalen sedan vinsten i cupen 2008. Kände en kall kår längs ryggraden som om ett dåligt minne ville träda fram ur dunklet. Och visst fanns det där någonstans långt inne, instängt i ett skrymsle som jag helt glömt bort. Mest för att det var en sorgens dag den 7e november 2009 då AIK slog IFK Göteborg i cupfinalen en vecka efter att de besudlat Gamla Ullevi och tagit det allsvenska guld som borde varit det nittonde i prisskåpet på Kamratgården.
Så det är för IFKs del första finalen sedan 7e november 2009 även om vi inte vill minnas det datumet.