Jag säger som Fredrik Lundgren, Kapten Grön: Gais spelar verkligen som ett lag, och var – hör och häpna – närmast segern mot serieledaren Örebro.
Det var bara snapsen som saknades, nu när vi närmar oss midsommartider och lekar på gräsmattor. Ullevis vackra och välklippta fotbollsplan, som bara används för Supermatcher, bjöd in till superfotboll, som två formstarka lag utnyttjade på ett behagligt sätt.
Det här var en trivsam och händelserik tillställning.
Det var en match där vi i efterhand hade lite att prata om. Först och främst Örebros ledningsmål, tillkommet på straff efter att Örebros Ahmed Yasin hakat i Adam Eriksson.
Jag delar inte domare Robert Daradic uppfattning om att det handlade om en regelvidrighet. Jag ser en Gaisspelare som träffar bollen och därmed avbryter Örebrospelarnas påbörjade pendlingsrörelse.
Just där, i matchens inledning, var det Gais som bet bäst. Kenneth Gustafsson kantlöpningar, Andreas Augustssons crosspassningar, Hampus Anderssons spelbredd och Andreas Drugges kontroll.
Det går egentligen inte att beskriva Gais utan börja med Joel Johansson; hans fart, form och galna enmansanfall … så jag gör det.
Inget ont om Linus Tornblad, anfallskollegan, som ersatte skadade Mohammed Abdulrahman, men nog borde den gode Linus satt åtminstone en av de frispelningar Joel bjöd på under andra halvlek.
Så som Joel Johansson flyger fram för närvarande flyger ytterst få svenska elitfotbollsspelare, möjligtvis nye Sunderlandspelaren David Moberg Karlsson undantagen.
Skillnaden på Joel och David är, förutom att DMK från och med nu kan leva drömmen i Premier League, att Joel får med sig bollen hela vägen fram.
Kvitteringsmålet var en pärla där Hampus Anderssons djupledsboll skar mitt emellan Örebrobackarna och Joel Johansson hittade både överväxel och yta mellan målvakt och stolpe.
Den hade inte ens förre ÖSK-målvakten John Alvbåge, som dök upp som Ullevigäst, knipit.
Tar vi perspektivet 2011 och 2012 kan vi konstatera att Gais under ledning av årsfärske tränaren Thomas Askebrand skapat att lag som tror på vad de gör, som har lite att fila på, men som vet hur de skall uppträda och gör det riktigt bra.
Eller som Örebrotränaren Per-Ola Ljung uttryckte saken: ”Det här var ett mycket bra resultat för vår del. Vi fick stopp på Gais som fått luft under vingarna.”
På läktarplats satt även förre Gaistränaren, Örebros individuelle tränare Alexander Axén och fick se just det han aldrig fick i Gais. Nämligen en straff för sitt lag.
Han var nog, precis som Per-Ola Ljung, nöjd med att få med sig en poäng hem till Närke.
Gais har från sin fjärdeplats i serien ett rätt behagligt läge, ett möjligt slagläge, där spelet biter, gruppkänslan vuxit och alla förstått betydelsen av en fungerande taktik.
Först då kan laget fortsätta växa. Jag tror att det här bara är början. Synd att bara 2013 tittade på.
***
Gamle IFK-backen Erik Lund kom in när Illir Berisha tvingades utgå på grund av huvudskada i slutet. Kanske återkommer han inom kort hos Blåvitt.
***
Häcken har svårt att förvandla spelövertag i poäng. Förlusten mot Åtvidaberg blir tung att bära.
***
Såg ni duvorna som åt gräsfrö i gula fläcken mitt under brinnande spel? Nära att bli mejjade av Gaisbackar!
Tackar också för en bra text!
Men, hur fan skall man få gaisarna att gå på matcherna, har du nåt bra förslag ?
Förra matchen var det 1894 åskådare, vilket är också är året då GAIS bildades. Idag var det 2013, året då GAIS gick i konkurs? 🙂
Tack Gais för att man kan se matcher och tycka att
att vi borde vinna!
Balkander, tack för en bra text!
Tack Gais för att man kan se matcher och vara stolt och glad!
Balkander, tack för en bra text