Vi klagar ibland på allsvenskan. Underhållningen. Spelkvaliteteten. Konkurrensförmågan. Det här är inte en sådan kväll.
Malmö FF och BK Häcken bjöd på en fantastisk fotbollsmatch; sprudlande i första, utmärkt i andra halvlek.
Planens kung hette Moestafa El Kabir, ett mål och två assists, planens kronprins var tveklöst Simon Gustafsson, 18-årige Fässbergsförvärvet, U-landslagsman och redan av allsvensk toppklass.
Jag imponeras dels av hans arbetskapacitet, lika mycket över hans blick för spelet, förmåga att styra tempot; gå med i djupled när ytor uppenbarar sig, lägga kort/klokt till närstående lagkompis när det behövs.
Att besegra allsvenska serietrean Malmö FF på Swedbank 2013 är ingen barnlek. Häcken blev först med det. Häcken bröt Malmös svit om tre raka segrar som bland annat innefattar 2-1 mot Elfsborg. Häcken är nu åtta i tabellen på 20 poäng, åtta bakom IFK Göteborg som fortsatt toppar tabellen efter AIK:s vändning och seger (2-1) mot Helsingborg.
Vi har i en haltande tabell tio lag inom tio poäng där ”givna” guldfavoriterna Helsingborg och Elfsborg darrar, där IFK Göteborg, trots kritik mot spelkvalitet, toppar, där Malmös flyt kom av sig och där AIK med en match mindre spelad ”bara” är sex poäng från förstaplatsen.
Analysen av Häcken 2013 innehåller ett lag taget av stundens allvar, sökandes efter nya identiteten, nu – med det ömsade skinnet i handen och nyvunnen form i kroppen – finns all anledning att omvärdera de tidigare utfästelserna kring ”Hisingens stolhet”.
Det vi fick se mot Malmö i kväll påminde inte så lite om vi vad skämdes bort med förra året. Det självklara kantspelet och inbrytningarna i straffområdet (som vid 2-0), det självsäkra och distinkta kombinationsspelet i närheten av motståndarnas straffområde (som vid 3-1) och de briljanta lyften/den individuella prestationerna (som vid 2-0).
René Makondele mådde bevisligen gott av den där bänkningen för en månad sedan. Ingen log starkare efter slutsignalen i kväll. Nu gjorde han två mål och är uppe i fyra totalt.
Martin Ericsson, tillbaka efter frånvaron senast, höll till just där han skall vara och trivdes som handen i handsken. Orkade dessutom nästan 90 minuter.
Måste nämna Björn Anklev också. Hans positionssäkra defensiv och offensiva mod. Den beslutsamheten mår Häcken mycket bra av. Samarbetet och kommunikation med finske frisparksspecialisten Mika Ojala bådar mycket gott.
Häcken är en ung planta. Som förening. Som topplag i allsvenskan. Och vad gäller ålder på några av nyckelspelarna. Kul att se hur ungdomar som Leo Zuta, Simon Sandberg och Simon Gustafsson på nytt tar för sig.
För Häcken väntar AIK härnäst (7 juli). Det blir tredje raka bortamatchen.
Tredje raka segern?
***
Matchens profil var ingen Häckenspelare. Tycker nästan synd om Tokelo Rantie, Malmöanfallaren, och att han inte fick kröna en utmärkt insats med ett mål.
***
Christoffer Källqvist svarade liksom Johan Dahlin för drösvis av högkvalificerade räddningar. Det var en sådan kväll. Det här var kvällen då Häcken avslutade elva gånger. Tio av skotten gick på mål. Ni fattar, va?
***
Jo, det här var Häckens bästa match i år.
