0-5 i våras, 2-2 på Rambergsvallen i fjol i en match där Häcken tappade guldhänget – och 3-2 nu efter dubbla vändningar och glimrande spel av framför allt Simon Gustafsson.
Vinnarna är tre: Malmö FF, IFK Göteborg – och Häcken självt. Förlorarna? Helsingborg, i dubbel bemärkelse.
Det är aldrig roligt att förlora fotbollsmatcher. Att göra det som Helsingborg nu i kväll, där HIF först gick från 0-1 till 2-1 och sedan tappade till 2-3, och avslutningsvis få uppleva det hårdaste ribbskott (Mattias Lindström!) som någonsin avlossats på Hisingen är extemt tungt.
Det innebär dels tappad serieledning, det innebär tredje bortaförlusten på fyra försök och det innebär värsta tänkbara ingång till den guldstrid som väl fortfarande innefattar fyra lag, trots att AIK också missade chansen att haka på efter kryss mot Kalmar?
För Häckens del var detta det slutliga kvittot på att den halvsäsongslånga svackan är ett minne blott. Åter var farten, löpningarna, självförtroendet och det offensiva risktagandet som är själva grundbulten i Häckens sätt att spela fotboll; det som gav Häcken de avgörande målen just som Helsingborg gjort både 1-1 och 2-1 på 125 sekunder.
Häcken kan nu stoltsera med fyra raka matcher utan förlust, två raka hemmavinster och en hälsosam marginal (sju poäng) till det allsvenska kvalstrecket.
Det var gamla Häcken. Det var underhållande. Det var svängigt. Och det var kaxigt. Nye Mikolaj Lebedynski spelade första matchen från start, Simon Gustafsson gjorde sitt första och andra allsvenska mål och träffade helt rätt i position, med sin löpstyrka och noggranna bollbehandling.
Att det var just Simon Gustafsson som spelade fram René Makondele till det avgörande 3-2-målet kändes bara logiskt – och innebär att Hisingslaget nu hotar från både kanterna och centralt.
Björn Anklev stormar fram och river hål i vilket allsvenskt försvar som helst, Kari Arkivuo kliver upp högre i banan och nya centrala trion med Martin Ericsson, Gustafsson och Oscar Lewicki kändes både livfull och spänstig.
I en haltande tabell är Häcken nu tia. Det är bättre än på länge och med realistiska möjligheter att nå en slutlig sjätteplats. Bakom toppkvartetten har även Elfsborg fått upp farten, men sedan …
Det skulle rädda säsongen en smula – och framför allt ge klubbledningen en möjlighet att snart kunna planera för nästa år med större precision.
Det Häcken skall vara allra gladast för är Simon Gustafssons utvecklingskurva och att han och Lewicki verkar trivas riktigt bra ihop – och dessutom vitalisera Martin Ericsson.
Fässberg-Simons resa från division 2 till allsvensk toppklass på mindre än ett år är enastående och blir superspännande att följa även framöver.
Tack för underhållningen i kväll, Simon!
Nädu, hela stan jublar inte. Glöm inte att stan har fler lag. Längtar redan till onsdagens gratismatch. ÖIS-Varberg 🙂
Jag är med dig på den, Fredrik!