Den här inledningen har jag skrivit om tio gånger. Jag finner inte orden. Jag kan inte förklara. Det går inte.
Tyskland är klart för VM-final i fotboll efter seger med 7-1 mot Brasilien i semifinalen. I Brasilien. Där har ni bokstäverna. Förstår ni dem? Får ni in dem i huvudet? När släpper chocken? Jag vet inte.
Och i vilken ände börjar vi? Dåligt försvarsspel? Zunigas ödesdigra tackling på Neymar? Thiago Silvas onödiga varning? Jämförelserna med 1950 då målvakten Barbosa fick bära hundhuvudet efter förlusten mot Uruguay? Brasiliens märkliga fokus på skadade Neymar under nationalsången? Eller vad som händer med nationen Brasilien nu?
Och om vi vänder på det: Tysklands storhet. Det här var lika mycket som brasiliansk fotbolls värsta kväll som tysk fotbolls största, varmaste och allra mest innerliga.
Miroslav Klose passerade brassestjärnan Ronaldo som VM-historiens främste målskytt någonsin när han gjorde sitt 16 mål. Och jag applåderade.
Tyskland tog VM-historiens nästa största seger i en utslagningsmatch efter Sveriges 8-0 mot Kuba 1938. Och jag gapade.
Den brasilianska publiken började heja på Tyskland i andra halvlek och ropade hånfullt Olé vid varje tysk passning. Hur är sådant möjligt? Kan ni förstå?
Ingen värdnation har förlorat en VM-match med större siffror än 1-7. Ingen förlust i fotboll har svidit mer än denna kväll, aldrig i VM-historien har en semifinal avgjorts med fem mål på 18 minuter under första halvlek.
Och aldrig har vi varit så chockade, så tagna – och så imponerande av det ena laget och förvånade över avsaknaden av försvarsspel hos det andra.
Jag såg ett lag utan tanke, ett landslag utanför försvar och ett Brasilien utan anfallsplan. Djupare än så behöver den omedelbara analysen inte gå.
Det här är inte texten då enskilda spelare skall hängas, det är inte kvällen för det. Det här är hela Brasiliens förlust, laget, tränaren, spelarna, förbundet, mästerskapsorganisationen och de folkvalda.
Den skall bäras tillsammans. Och ingen kommer undan.
Jag såg hur Philipp Lahm blinkade åt lagkamraten i tyska Bayern München, Dante, vid handskakningen efter nationalsången. Och Dante log tillbaka. Han log inte mer den här kvällen.
Jag led med Oscar, ville torka hans tårar, jag såg låsningen hos Dante, frustrationen och enmansattackarna från David Luiz, från Marcelo, hörde ramsorna mot Fred och upptäckte hur publiken lämnade arenan redan före slutsignal. Fernandinho byttes ut och Hulk plockades bort redan i paus. Fruktlösa markeringar på en mörk, men stjärnklar himmel
***
Jag kan lik förbannat inte släppa tanken på att den person som ansåg att Neymars tröja skulle med in på nationalsången, att Neymars tuffa ryggskada skulle ältas av de egna på presskonferenser, att Neymar med sin själsliga närvaro på något vis skulle bära detta lag, att den personen tänkte fel.
Det rubbade balansen, stal fokus och bekräftade bilden av Brasiliens landslag 2014 som en tämligen ordinär årgång.
***
Aldrig har en bronsmatch känts märkligare. Inte nog med att Brasilien tvingas spela den, det räcker inte med 7-1 mot Holland eller Argentina för att tvätta bort förnedringens stämpel från Belo Horizonte en tisdag i juli 2014.
***
Vi skojade om hur tyskarna tagit över brassarnas ”O jogo bonito”, uttrycket för Brasiliens sätt att spela fotboll. Nu joggades det i stället, rullades boll, löptes rätt och hittades luckor. 7-1 var i underkant.
***
Rullist i TV-grafiken för att få plats med alla målskyttar.
