Det är inte förlusten i sig som stör bilden, det är hur den tillkom som förvånar. IFK Göteborg, med febril jakt på Europa och viss chans på ett 19:e SM-guld, uppträdde inte som ett allsvenskt topplag mot IFK Norrköping på Nya Parken denna söndagseftermiddag.
Snarare som ett lag utan något att spela om, eller bunt fotbollsspelare helt utan form.
Det stämmer, vet ni som följer IFK Göteborg, inte alls med verkligheten.
Blåvitt kom till spel mot ”Peking” med nio raka matcher utan förlust. Senaste nederlaget kom mot AIK 4 augusti. Sedan dess har IFK Göteborg gått som tåget, fått publiken att återvända till matcherna, Lasse Vibe att ta ett grepp om skytteligan och oss tyckare att jubla med en hals.
IFK Göteborgs september och augusti är det bästa Blåvitt presterat under Mikael Stahres ledning. Det vill säga snart 90 allsvenska matcher.
Det var som om alla bitar i augusti plötsligt föll på plats. Samtliga spelare i startelvan lyfte sig samtidigt och skapade små, fungerande enheter; på kanter, centralt, där uppe och i backlinjen.
Jag kände efter att ha sett Malmö FF en del det sista att IFK Göteborg spelade Sveriges bästa fotboll – och var Sveriges mest svårslagna lag.
Allt detta gällde fram till avspark mot IFK Norrköping, där hemmalaget tog ledningen genom en frispark från straffområdesgränsen redan i den tredje matchminuten.
IFK Norrköping gjorde till slut tre mål och tog säsongens största seger (3-0) i allsvenskan.
Det är bra jobbat – men inte värdigt ett formstarkt topplag likt IFK Göteborg.
Mikael Stahre gjorde en ändring jämfört med senaste matchen. Gustav Svensson ersatte May Mahlangu på det centrala mittfältet.
Jag vill undvika att lägga skulden för tappet mot Norrköping på en enda spelare, det var inte Gustav Svensson som förlorade den här matchen, men med den form May Mahlangu varit i under hösten hittills och med den spelstil (box-till-box) sydafrikanen besitter blir det en enorm skillnad på Blåvitts anfallsspel med Svensson i laget.
Medan Mahlangu kliver med, stannar Svensson. När Jakob Johansson säkrar har Mahlangu klivit fram, mot Norrköping hamnade hela det ansvaret på Johansson, som heller inte hade sin bästa match.
Det handlar om balans, samarbete, olika kompetenser och karaktärer. Djupledsgående centrala mittfältare, gärna olika från gång till annan, är ett betydande vapen för vilket allsvenskt lag som helst.
Med två balanserande mittfältare förblir spelet träigt, enformigt, statiskt och lättläst.
Mot Häcken i nästa match är Jakob Johansson avstängd. Då spelar sannolikt Svensson och Mahlangu tillsammans.
***
Lasse Vibe hade gjort sex mål på tre matcher. Mot Norrköping varken fick eller skapade dansken ett enda läge. Det är upp och ned i branschen fotboll.
***
Det är möjligt att John Alvbåge borde ha ställt ytterligare en spelare i muren vid 0-1. Vid 0-2 var han skymd och vid 0-3 stod ”hela” Blåvitt på hälarna.
***
Det var lurigt att plocka ut IFK Göteborgs tre bästa den här gången. Gillar dock alltid Jakob Johansson.
Om han spelar i Blåvitt nästa år?
Knappast.
***
Resultat innebär sannolikt att Malmö FF senare i kväll även i teorin säkrar sitt 18:e SM-guld i fotboll.
Bra analys. Kanske borde Allansson fått chansen på Mays plats ( även under våren!?) men tror mer att det handlade om motivationen igår.
Kanske motivation? Men då skall man inte ha som målsättning att komma ut i Europa!
När spelade blåvitt en anfallsinriktad o underhållande match med 2 grovjobbande centrala innermittfältare (jakob o Gurra)? Jag har aldrig upplevt det!
Det verkar aldrig ta slut…att ett Blåvitt med en fungerande spelmotor aldrig kan eller får fortsätta…okej, oavsett 90-tal, 00-tal eller 10-tal. Mahlangu kanske blir kvar…eller för dyr?
Det var en fröjd att se Blåvitt spela hemma mot Djurgården, hoppas kunna se derbyt snart!
För kyld? 🙂