Eftersom fotboll är ett lagspel är det omöjligt att ha en uppfattning om vilken effekt IFK Göteborgs värvningar av Tom Pettersson och Mikael Boman kommer få. Jag menar verkligen det.
Jag var själv medskyldig till förhandshyllningen av IFK Göteborg modell 2012 – och för den delen även 1998 – och grundade analysen på enskild förmåga och individuell kvalitet.
Uppställda var för sig var kvintetten John Alvbåge, Emil Salomonsson, Pontus Farnerud, Nordin Gerzic och Daniel Sobralense en samling fasligt skickliga fotbollsspelare.
Det var därför lätt att misstänka att säsongen 2012 skulle bli ett utmärkt fotbollsår för IFK Göteborg, som dessutom bytt ut ett uttjänt tränarteam mot hungriga förmågorna Mikael Stahre och Magnus Edlund.
Ni vet hur det gick och vad som hände. Lärdomarna av det – inte minst för oss i media – är att vila på hanen, dröja med slutsatserna och låta saker ha sin gång.
Det vi som följt Blåvitt under 2014 har upptäckt är att laget i grunden är bättre balanserat, har lättare att ställa om för olika motstånd och där flera av spelarna har haft sensationella utvecklingskurvor.
Jag tänker i första hand på anfallsparet Lasse Vibe och Gustav Engvall, som när försäsongen inleddes båda rankades bakom Tobias Hysén och Robin Söder.
Som Emil Salomonsson, som först i juli fick rollen som ordinarie högerback och sedan dess lyft både sig själv, Martin Smedberg-Dalence och Blåvitts högerkant just dit Mikael Stahre önskat sedan ankomsten i december 2011.
Eller för den delen May Mahlangu, som åter givit IFK rätt mittfältsbalans efter petningen och skadan av och på Philip Haglund.
Det här vet vi åskådare, det här ser IFK-tränarna med.
Det som smärtat och skavt när 2015 års trupp kommit på tal är Kjetil Waehlers betydelse för försvarsspelet och att han – trots det – inte erbjudits en förlängning. Det är lätt för mig att tycka att det är fel. Och visst hamnar tanken enkelt i jämförelsen Waehler/Hjalmar Jonsson, där islänningen får stanna, medan norrmannen får gå.
Det är här Tom Pettersson från Trollhättan och Åtvidaberg skall slå sig in och som truppen ser ut i nuläget framstår Mattias Bjärsmyr och Tom Pettersson som det logiska mittbacksparet hos Blåvitt 2015.
Något mindre logiskt känns det att plita ned Gustav Engvall och Mikael Boman som IFK:s anfallspar nästa säsong, men jag är ledsen och försöker se nyktert på saken: Jag kan inte se hur Lasse Vibe skall undvika att 1) erbjudas ett bättre kontrakt än det han har i Blåvitt, 2) tacka ja till det.
***
Boman och Pettersson känns som två Håkan Mild-värvningar. Inget fel i det. In och kör, bara!
***
Ännu inget besked om May Mahlangu. Viktigaste pusselbiten just nu då Jakob Johansson är lättare att ersätta (Gustav Svensson).
Hur länge stannar Gustav Engvall – de unga stannar sällan mer än något enstaka år i allsvenskan numer – om de fått framgång och särskilt om de är anfallare? Förresten, är inte Boman mer lik Engvall än Vibe i spelstil?
Sen kan det bli brist på mittfältare. Mahlangu dyr, Jakob ledsnat på allsvenskan, Haglund kvar eller inte….kvar Gustav S. Kanske blir det ett par värvningar till, en mittfältare och en anfallare, kanske?
Grymt bra analys. Håller med på varje punkt. Vi räknar redan bort Vibe, och om han mot all förmodan inte försvinner i vinter så går han i sommar. Och, då måste vi ha en ersättare, som spelat in sig redan under våren. En toppvärvning fram är nödvändig om det ska bli pytt 2015, och det är änna dags för det (?)
Min Spekulation är att Ketil inte är beredd att ta en bänkplats…
Jag tror absolut att han skulle vara utmärkt en säsong till..
kolla bara dem senaste matcherna.. vilken pondus gubben har och är direkt inblandad i 3-1 målet mot häcken..
Sen är väl Hjalmar lite yngre? plus att man har diskuterat en fortsättning i IFK utanför A-truppen.
Du har missat något.
Kjetil får inget nytt kontrakt, vilket Hjalmar redan har fått …
Det var väl just det jag skrev? Får se om formuleringen.