Det smärtar att säga det. Jag tror bara det här är början. Fifa faller nu fritt. Uppifrån. Och krackelerar. Inifrån. De första kommentarerna efter Sepp Blatters beslut att självmant avgå från posten som president för det internationella fotbollförbundet handlar annars mest om mod och klokskap, att Blatter nu insett betydelsen av en nystart och därför klivit åt sidan.
Tror ni att det är så enkelt? Tror ni verkligen att denne schweizare, vars livsuppgift blivit att hänga sig fast vid rollen som världsfotbollens allsmäktiga fader, självmant skulle ta det steget och frivilligt skulle kliva ned från tronen.
Aldrig i livet.
Det här är inget annat än en bekräftelse på de misstankar som för ungefär en vecka avslöjades och sedan dess upptagit all befintlig hjärnkapacitet på Fifas högkvarter i Zürich, Schweiz.
I onsdags, torsdags och fredags hette det att Blatter var oskyldig till eventuella brott, ovetande om vad kollegorna misstänkts ha utfört.
Nu, när fördämningen brustit, forsar vattnet in. Det var i slutändan Blatter som ryckte upp plankan och som nu surfar längst fram på den våg där pampar blandas med gammalt bråte, förljugna kulturer med tvättade pengar.
Sepp Blatter, 79-åringen som vägrat ge sig, insåg slutligen det omöjliga att komma levande ur den ström av uppgifter som sedan fredagens val bara tilltagit.
För fotbollens bästa var detta en nödvändighet, men det är för tidigt att tala om konsekvenser och fotbollens bästa.
Saker skall nu göras om från grunden, heter det. Det skall rensas ut, påstås det. Ställas till rätta. Jag är rädd att det arv Sepp Blatter skänkt till idrotten och kommande generationer uteslutande kommer betraktas som en fuskares insats, en bedragares livslögn.
Ett veritabelt svin i dess allra fulaste form.
Det hade aldrig skett utan journalistisk hantverk, noggrant polisarbete, juridisk komptens och tro.
Tro på framtiden.
Tron på att saker går att förändra, förbättra, utveckla – där risken nu är att den stundande huggsexan om pengar, makt och hela härligheten urartar och ger upphov till nya Blatters, fler maktfullkomliga.
Vem kliver fram ur skuggorna redo att axla presidentens falna mantel? Sannolikt en europé fast med Europas bästa för ögonen. Eller varför inte en nordamerikan? Någon vars röst inte går att köpa.
DET är inte förhandlingsbart.
