Vi jämför ju aldrig herr- och damlandslag i Sverige numer, men måndag 8 juni 2015 gav oss en möjlighet till undantag. Först 90 torftiga och intetsägande minuter för herrarna mot Norge på ett utsålt Ullevål, sedan lika många, fast ännu märkligare minuter i damernas VM-öppning mot Nigeria.
Hade Pia Sundhage varit Erik Hamrén hade vi sågat, nu blir kritiken och analysen mer svepande. Leker med tanken hur den mediala stormen sett ut om båda mittbackarna, en yttermittfältare och en anfallare trots veckor av förberedelser och medföljande kostrådgivare tvingats utgå under en mästerskapspremiär ledd av Erik Hamrén.
Vad som hade hänt om Erik Hamrén flyttat upp en krampande Mikael Antonsson på mittfältet, för att med just kramp vara ansvarig för det svenska presspel som en stund senare skulle haverera och innebära poängkostsamt baklängesmål.
Kritiken hade inte varit nådig. Och mer fundamentalt: Hur är det möjligt Sverige, vars genomgående framgångsfaktor byggt på försvarsorganisation, kan komma till VM-spel helt utan fungerande försvarsorganisation, där ytterbackarna uppenbarligen inte fått tillförlitlig motståndarscouting och där lagets mittbacksstjärna inte instruerats om snabbheten hos världens största anfallstalang.
Frågan förefaller lika given som omöjlig att svara på. Pia Sundhage såg på tv-bilderna närmast chockad ut, tagen på sängen, nedstämd och förlamad.
Följande grundläggande moment, i en match där målvakten Hedvig Lindahl förmodligen var vår främste – omvandlade i frågor -förvånade mig allra mest:
1) Vilket lag var det som inte scoutat motståndarna?
2) Hur såg planen för det svenska anfallsspelet egentligen ut? Som det blev nu sprang Sofia Jakobsson och Lotta Schelin mest var för sig.
3) Hur kan ett halvt lag få kramp i en VM-match, där värmen inte är överdriven och där alla har druckit och ätit bra. Övergår mitt förstånd.
4) Vad sades i det svenska omklädningsrummet i paus? 2-0-ledning och någorlunda kontroll på de nigerianska attackerna. Sverige var ett helt annat, mycket sämre lag, i andra halvlek. Fanns mentala moment av att ”det här är redan klart” inblandat?
5) Är svenska backar mer naiva än andra nationers? Och här syftar jag på Elin Rubensson, Nilla Fischer, Lina Nilsson och Linda Sembrant. Samtliga frånsprungna mitt emellan pressande och fallande i sitt backspel.
Det här är större än enskilda spelares personliga insatser, djupare än att ”Nigeria var bra”. Det här – det svenska magplasket – vilar tungt på ledningen, ledd av förbundskapten Pia Sundhage.
Återigen, hade det handlat om Erik Hamrén och herrlandslaget hade han sågats längs fotknölarna ”av ett helt folk”.
Finns något som enkelt kan sammanfattas!
Övertändning, gruppsykos med mental kollaps
i gruppen.
Förklaring!
Nu fick A kramp….. jag får inte få kramp tänker
B, C, D och E!
Det blir en självuppfyllande profetsia 🙁
”Korthuset rasar och pressen stegras”
Har hänt många gånger ishockey, baseboll,
fotboll…. ja vilken lagidrott som helst då i
synnerhet att man har pressen på sig att vinna 🙁
I normalfallet blir det ofta en total genomklappning
med stor förlust – även om det är med udda målet.
Sverige har genom tiderna haft ett antal lag, även
manliga som helt oförklarligt förlorat!
Behöver inte slänga bensin på brasan genom att
nämna vilka… det vet säkert ni ”proffstyckare” ändå 🙂
Att tappa två mål på ca 8 minuter och man känner
”att man knappast finns på plan”, sätter sig i huvudet 🙁
Att inte tappa mer är en prestation 🙂
Vad som hände i Oslo fattar jag inte 🙁
Det var väl bara målvakterna som var på tårna 🙁
Det är ta mig tusan trevligare att se oavgjort
3 – 3 än menlösa 0 – 0
Tack för kaffet 🙂
Tack själv.
En både intessant och relevant jämförelse av behandlingen av våra förbundskaptener. I strävan efter att vara politiskt korrekt är det lätt att man använder olika bedömningskriterier vilket inte är bra för någon. Goda prestationer och resultat skall berömmas och motsatsen skall ifrågasättas. Det är så som utvecklingen drivs framåt oavsett vilken idrott det gäller eller om det är damer eller herrar som står för utövandet.
Word.
Pia sa väl som vanligt att det var kul att spela
Tror jag inte. Däremot efter matchen mot USA.
Bra analys, Mattias!
Ryggraden i det svenska laget var inte bra. Undantaget Lindahl i målet och Nilla Fischer i den första halvleken.
Är de dåligt tränade?
Seger, Asslani och Schelin var ju urdåliga. Inga nybörjare direkt, som Sundhage påpekade efter matchen.
Första halvleken var ok. Och anfallet till 3-2-målet men det är ”spridda skurar”.
Om inget händer blir Sverige sist i gruppen.
Nu håller vi tummarna för seger mot Australien. Bör gå.
Det var det sämsta jag sett på länge! Dom är ju pinsamma! Halva laget får kramp! Men hallå! Hela spelet var ju kramp! Rena flipperspel! Jag tittar hellre på när färg torkar!
Det tror jag inte att du gör.
Ursäkta, men en div2-match för herrar är väldigt mycket mer intressant än VM i damfotboll.
Enda gången jag troligen skulle välja damfotboll är nog i OS om laget kan ge Sverige en OS-medalj. Lerduveskytte, gång eller damfotboll, när det gäller OS-medaljer är okey.
De flesta sporter spelar det ingen roll om det är kvinna eller man som tävlar, men just damfotboll är så förbenat tråkigt. Även hockey för damer men även en kampsport, men det sist nämda är jag inget fan av heller när det gäller killar.
Det är upp till varje betraktare. Jag har sett flera bra VM-matcher från Kanada.