Årets största publik, årets bästa match – och årets viktigaste seger. För IFK Göteborg, för Jörgen Lennartsson och för spelarna han lyft med ord, handling och taktisk fingertoppskänsla. Nu vågar jag säga det: IFK tar hem det här!
Jag väntar dock några dagar med ortsnamnet på den förutsägelsen. Efter galna dramat på Friends där IFK Göteborg gjorde som 2007 och gav sig själva fortsatt guldchans inför avgörandet är hjältarna lika många som spelarna på planen. Ingen föll ur ramen, ingen vek ned sig, alla bröstade upp sig, tog fajten.
När Gustav Svensson knöt upp den sko han sedan knöt om gränsade genialiteten till dårskap, där marginalerna plötsligt hamnade på Blåvitts sida, där skotten från de gulsvarta gick precis utanför och där bollarna i John Alvbåges straffområde studsade huller om buller, men aldrig in i mål.
Jörgen Lennartssons taktiska drag att inleda med endast en utpräglad forward gav visserligen visst grepp om mittfältet inledningsvis men ingen extra anfallskraft. Mads Albaek, som chockade oss alla med extremt välslagna crosspassningar och öppnande tankar i premiären i somras, blev varken uppspelspunkt eller avslutsalternativ. I stället hängde dansken oftast mitt emellan och åtminstone jag satt och längtade efter Mikael Boman, dels som avlastning för Gustav Engvall, dels som vassare hot mot AIK-backar Hooiveld och Karlsson. Arbetsinsatsen var det dock inget fel på. Och det blev bättre när Albaeks position justerades något just före paus.
Så mycket bättre. I andra halvlek blev sommarförvärvet just den länk och rättvända nummer tio-spelaren IFK sökt på träningarna i veckan.
Jag skall villigt erkänna att jag i vår direktrapportering från Stockholm, Gamla Stan och Solna flera gånger betonade Mikael Bomans förtjänster i jämförelse med Gustav Engvalls i det utvalda 4-5-1-systemet. Föga anade jag då att Engvall skulle slå till med säsongens match. I våras tippade jag den tidigare U17-stjärnan som vinnare av allsvenskans skytteliga och har flera gånger undrat varför ölänningen haft så förbaskat svårt att hamna i offensiva lägen med blicken vänd mot mål.
När frågan ställdes på sin spets och svaret betydde mest kom förvandlingen. Det här var kvällen Gustav Engvall gick från talangfull U21-spelare till tongivande allsvensk, matchen en snabbpratande 19-åring gick från ord till handling.
En helt annan sak: Hade jag varit allsvensk spelare i vilket annat lag som helst än AIK skulle jag generellt haft väldigt svårt för Mohamed Banguras inkast. Och då pratar jag inte om längden och precisionen, utan anfallarens förmåga att lyfta minst en fot nästan varje gång han kastar. Som vid AIK:s 1-0.
Det är på lördag det skall avgöras. Jag vidhåller det jag hävdat sedan Blåvitts kryss mot Djurgården. Det lag som drar längsta strået på Friends måndag 26 oktober vinner serien. IFK Göteborg? Just det. IFK Göteborg.
Plus: Publiksiffran 43 713 är till och med häftig att skriva. Och 23 sekunder mellan 1-0 och 1-1 måste ha varit svenskt rekord?
Minus: Finns inga minus en sådan här kväll, och då talar jag om allsvenskans status, livskraft och framtid.
Helt underbart om Blåvitt tar hem guldet men än viktigare. AIK kommer knappast att ta det 🙂
Undrar som vanligt om någon vet om Emir Kujović kan bli uttagen i ett svenskt landslag. Om inte så varför? Han är väl svensk?
Det borde han rimligtvis kunna bli. Han är svensk och har fem U21-landskamper på meritlistan.
Ok tack för svaret 🙂 För mig ganska obegripligt att han inte ens nämns i snacket. Har aldrig hört någon som överhuvudtaget tagit upp honom till diskussion. Nu är väl inte anfallet vårt största problem men ändå. Just nu känns just den biten bättre än på ett tag med Zlatan och Berg med Guidetti som en giftig jävel som jagar på dem.