En bra dag att ringa Showan

Bild: Petter Arvidson
Bild: Petter Arvidson

Idag är det internationella kvinnodagen och det är också precis två år sedan MFF-supportern Showan Shattak nästan misshandlades till döds av nazister i samband med en feministisk, fredlig demonstration.

Efter misshandeln slöt hela Malmö upp bakom parollen ”kämpa Showan” och budskapet spreds över fotbollsvärlden. Hans namn har blivit liktydigt med en envis kamp för antirasism, allas lika värde, positiv supporterkultur, öppenhet och delaktighet.

Så jag ringde Showan idag. Lite för tidigt på morgonen kanske.

–  Knappt vaken. Men det är lugnt, säger Showan.

Hur ser du på den här dagen?

– Ja… jag tänker mest på att det är en kampdag och på vad 8 mars innebär. Jag tänker inte så jättemycket på att det är årsdagen för misshandeln. Men det är det ju också, säger Showan.

Han berättar att det går långsamt, väldigt långsamt framåt. Han lider av hjärntrötthet, har svårt att kommunicera i skrift och har fått delar av kraniet ersatt av plast, vilket gör att han tvingas vara försiktig, hela tiden.

– Jag har mina men. Jag är inte den gamle Showan och det stör mig. Kroppen funkar inte som den gjorde och hjärnan funkar inte som den gjorde. Jag försöker att skynda långsamt, som min psykolog brukar säga.

Showan skrattar lite. Han är på gott humör, trots allt, och att ge upp har aldrig funnits på kartan. Allt det där som han brann för innan den fruktansvärda händelsen på Möllan – det brinner han lika starkt för i dag. Två år har som sagt gått och under våren förväntas rättegången börja.

– Det kommer nog hända snart, men jag försöker att tänka på att allsvenskan snart börjar istället. Det är det jag laddar för.

För en ett par veckor sedan gick Faktumgalan av stapeln på Stora teatern i Göteborg. Ett av priserna var ”Årets återkomst” och det gick till Showan Shattak. Prisutdelare var Tobias Hysén.

– Det var jävligt fint faktiskt. Det var bra för svensk fotboll, haha! Han kom fram sen och pratade med mig, och det är en jävligt fin kille. Jag har ju jobbat med hans bror Anton tidigare och jag känner igen beteendet, de är varma och öppna. Det är en fin familj det där.

Showan Shattaks samhällsengageng är brett och starkt. Han har jobbat för kampanjen ”Ge rasismen rött kort” och var med och grundade Fotbollssupportrar mot homofobi. Han har varit med och inrättat MFF-familjens så kallade uppförandekod, och han har varit en av värdarna inom ”Norra Blå”, ett projekt som ska slussa in barn och ungdomar i en positiv supporterkultur. Dessutom är han med och driver ett bokcafé – och är självklart aktiv i SFSU, supportrarnas egen organisation.

Så hur tycker han då att det går med arbetet för en mer inkluderande fotbollskultur?

– Det görs mycket bra grejer. Speciellt i samband med flyktingvågen har det varit många bra initiativ i klubbarna. Man hjälper ensamkommande barn, bjuder in till träningar, och de här frågorna har kommit upp på dagordningen. Vi har en jävligt lång väg att gå, men fotbollen är på rätt väg. Vi tar ett större ansvar för vårt närområde.

– Svensk fotboll är Sveriges största folkrörelse, och den är jävligt progressiv. Och helt idéell. Det finns ju dom som menar att idrott och politik inte hör ihop, men det bli allt mer tydligt att de som säger så inte gillar det här arbetet. Egentligen är det självklara grejer att stå upp för, sånt som står i alla föreningars stadgar. Det är en sund jävla människosyn, punkt slut.

Var ligger ditt fokus just nu?

– Helt ärligt så jobbar jag mest med mig själv nu. Jag försöker få rutiner och strukturer i mitt liv, hitta ett välmående. Det är en jävla kamp. Jag försöker få till en vardag som jag själv är glad över. Det blir lite bättre dag för dag.

När du fick priset av Hysén så twittrade du ”IFK-MFF friendship continues”. Det är inte direkt den känslan man får när man följer supportrars munhuggande på nätet?

– Haha, nej ”friendship” kanske var att ta i, men vi hade SFSU-möte i Malmö 2013 och i Göteborg 2014 och det är ett helt annat klimat när vi träffas. Vi sitter i samma båt och det finns mycket respekt emellan oss. Vi måste sätta rivaliteten åt sidan och kämpa tillsammans om inte läktarstämningen ska dö ut.

Vilka är hoten mot stämningen på läktarna?

– Framför allt är det från polismyndigheten och från vissa politiker som det har kommit idéer och förslag som känns jävligt sorgliga. Man vill ta bort ståplats, bolagisera klubbar och ta bort 51-procentsregeln. Och så drevet mot pyroteknik. Det finns en kommersialisering och många blickar tyvärr mot England. Men det är inte det sportsliga som bygger svensk fotboll, så jävla sexigt är det inte att kolla på Halmstad eller Elfsborg. Däremot har vi en av de bästa läktarkulturerna i Europa och den måste vi kämpa för.

Vi har pratat en bra stund och Showan låter fortfarande lite nyvaken. Jag vet att han kämpar mot sin hjärntrötthet och frågar om han vill avsluta. ”Nej, det är lugnt”, säger han igen. ”Det är bra snack”.

Så vi snackar vidare.

En av de hetaste frågorna på MFF:s årsmöte var den om damfotbollen ska få ett representationslag. Styrelsen sa nej och till slut landade det hela i en kompromiss att flickverksamhet i alla fall ska startas.

– Det är bedrövligt. Vi har 990 miljoner kronor i tillgångar och gjorde en vinst på 280 miljoner, ändå vågar man inte lova att vi ska ha ett representationslag inom fyra år. Man tycker det är en för stor ”risk” att ha ett damlag i divison fyra. Det är tyvärr en inställning som speglar samhället att man ser mångfald som en belastning istället för en resurs. Det borde vara en självklarhet att en klubb är öppen för alla.

I dag är det internationella kvinnodagen och två år sedan Showan Shattak nästan misshandlades till döds på en feministisk, fredlig demonstration. Så vad tänker han göra i dag, den 8 mars?

– Ikväll kommer jag gå på en demonstration som heter Feminism underifrån. Underrubriken är Kampen är gränslös.

Jag önskar honom en fin dag och en fortsatt lyckosam rehabilitering.

– Tack, vännen. Och du, lycka till nu, säger Showan Shattak.

Tobias Hysén och Showan Shattak på Faktumgalan.
Tobias Hysén och Showan Shattak på Faktumgalan.