Är det bara flum och ett jäkla brus?

Lite från ingenstans så blossade en debatt kring mental träning upp i dag. U21-landslagets succétränare Håkan Ericson har avslöjat att han använt sig av något som kallas för HRV, (Heart Rate Variability) – en metod som är långt ifrån accepterad som vetenskaplig. Det handlar om att övervaka hjärtfrekvensen och  mannen bakom metoden, Lars-Eric Uneståhl, säger till Expressen att ”HRV ska kopplas ihop med mental träning. Hjärtrytmen speglar ett hälsotillstånd, ett tillstånd av mental avkoppling. Sedan skapar man ett program i hjärnan som påverkar automatiken.”

Rent faktiskt handlar det om att placerna en sensor på örat på spelaren för att mäta hjärtverksamheten och hitta en jämn kurva som skulle innebära ”ett tillstånd av inre lugn och harmoni”. Detta kallar man för koherens.

”När man har nått det tillståndet kan man börja prata med spelarna. ”Hur vill du må när du ska slå den här straffen, när du spelar från start eller sitter på bänken?”. På så sätt blir det en slags mental träning, men man går via att kontrollera sin hjärtrytm, säger Ericson till Expressen.

Lars-Eric Uneståhl är Håkan Ericsons mentor och anses tydligen vara något av den mentala träningens fader. Han har jobbat med många av Sveriges största stjärnor genom åren och Ericsons förtroende för honom är uppenbarligen stort.

Problemet är att det inte finns några bevis, någon forskning, som stödjer Uneståhls teorier.  Sveriges radio har talat med Steven Novella, som är forskare inom neurofyisologi på Yales universitet i USA. Han avfärdar HRV och tanken på en ”koherens”.

– Koherens betyder ingenting – det är ett påhittad begrepp utan grund i medicin eller vetenskap, menar han.

Och om de kurvor som visas på skärmen säger han:

– Det är bara brus, inget som visar att finns något meningsfullt fysiologiskt samband.

Så då står vi där. Vi har på ena sidan en förbundskapten som lyckats med det ”omöjliga” och tagit Sveriges U21-herrar till ett historiskt EM-guld.

På andra sidan har vi forskarkåren, vetenskapen, som säger att metoden som Ericson använder är skitsnack, flum och bara ett jäkla brus.

Vem ska man tro på?

Jag gillar Håkan Ericson. Han går sina egna vägar, vågar vara både mjuk och hård i sitt ledarskap och står för något som känns både mer modernt och effektivt än den gamla skolans auktoritära ledarskap. Och när han säger att ”det handlar om att våga tro” så har han såklart rätt. Att Guidetti och gänget redan innan turneringen vågade prata om att guld var möjligt var säkerligen en av nycklarna till att det verkligen blev så.

Men inom det svenska fotbollförbundet har man sedan länge bestämt sig för att evidens går före intuition. Man vill ha bevis för att en metod fungerar innan man testar den på ett landslag. Och det finns goda anledningar till det. Exempelvis att undvika vad som sker nu.

För vad händer med en spelargrupp som får höra att metoden de använder är hittepå? Vad händer med förtroende för ledningen, för förbundskaptenen? Vissa viftar säkert bort kritiken, pekar på medaljen och säger ”kolla här, det funkade ju”. Men andra börjar kanske fundera och ställa sig frågan ”har jag blivit lurad?”.

Och då har man en splittring i den berömda ”gruppen”. Då kan plötsligt allt rasa. Där har ni risken med att hoppa över evidensdelen. Det öppnar, i det längre perspektivet, för tvivel och misstro. Vilket ju är själva motsatsen till att tro.

Dessutom har vi nu en splittring inom svensk fotboll. Detta sedan en av dess mest hyllade företrädare och en möjlig kandidat till att ta över ”stora” landslaget nu propagerar för en metod som förbundet inte litar på.

Det är, hur man än vrider och vänner på det, problematiskt.

Sammanfattningsvis är det väldigt bra att debatten nu tar fart. Det här är viktiga och väldigt spännande frågor och vi får absolut inte hamna i ett bakåtsträvande tillstånd där nya idéer avfärdas bara för att de är nya, eller kanske till och med radikala. Och det här med mental träning är uppenbarligen – som så mycket annat – något väldigt individuellt som vissa haft stor nytta av, medan andra inte sett något behov av alls.

Henrik Larsson tillhör uppenbarligen den senare kategorin och säger till Expressen

– Jag tror helt enkelt inte på mental träning inom fotbollen. Som elitidrottsman har man det eller så har man det inte.

Trångsynt, tycker jag.

Svensk fotboll ska röra sig framåt, på alla områden. Nya metoder ska användas, nya tränare ska ges chansen. Men ett landslag ska veta precis vad de håller på med, och förbundet ska veta precis vilka metoder som används och framför allt varför.

Så verkar inte ha varit fallet den här gången. Därför står vi nu här och vet inte riktigt vad vi ska tro, tycka eller känna.

Personligen föredrar jag att veta.