Är det så farligt att tänka själv?

Déjà vu är franska och betyder ordagrant ”redan sett”. Det handlar om en känsla som drabbar en ibland, en oerhört märklig och obegriplig känsla av att det man just nu upplever – det har man upplevt någon gång tidigare.

Skumma grejer. Och i helgen drabbade det mig. Situationen som fick mig att fundera på om jag kollade på en repris av livet självt utspelade sig under allsvenskans första omgång och var en av många varianter på följande välkända mall:

  1. En spelare får ont. Han lägger sig ner i gräset.
  2. En motståndare, som har bollen, noterar den liggande spelaren och beslutar sig för att spela ut bollen över sidlinjen.
  3. Delar av publiken busvisslar, andra applåderar.
  4. Tv-kommentatorn konstaterar att det var sportsligt gjort, men slår också fast att det är domarens uppgift att stoppa spelet, inte spelarnas.
  5. Expert-kommentatorn håller med och betonar med viktig ton att det bara är vid allvarlig skada som domaren ska stoppa spelet.
  6. Den liggande spelaren reser sig så småningom upp, han är uppenbart inte allvarligt skadad.
  7. Repris på punkt 4 och 5.

Om ni är hyfsat vana betraktare av sporten fotboll så känner ni igen den här mallen. Den återkommer år efter år, och varje gång känner sig kommentatorer och experter nödgade att påpeka att spelare som väljer att skjuta ut bollen över sidlinjen faktiskt gör fel.

Men gör de verkligen det? Nej, det är klart de inte gör. Det är helt fritt fram för spelare att sparka bollen ut på läktarna precis när de vill. Ibland gör de det för att de är usla på passningsspel, ibland för att de inte vill riskera en farlig kontring, och ibland – som i fallet ovan – för att det tycker att det är rätt sak att göra.

Verkligheten är ju sådan att om en spelare ser att en motståndare ligger ner, och inte kan deltaga i spelet, då känner spelaren i många fall att det här är inte rättvist. Det skulle inte kännas bra att göra mål nu. Jag spelar ut bollen över linjen, så fortsätter vi när alla är med i matchen igen. Det är en helt naturlig känsla, ett tecken på att man vill ha lika villkor och kanske framför allt en välkommen bekräftelse på att det är människor som spelar fotboll, inte robotar eller väldresserade lemurer.

Bara spelarna själv kan känna och avgöra om det i just det läget känns schysst eller inte att fortsätta lira. Domaren, ja han har sin regelbok att följa, och ska bara blåsa av när han befarar en allvarlig skada – spelarna, däremot, kan stoppa spelet precis när de vill.

Och det är, faktiskt, spelarnas match.

Därför gör det mig glad när spelare tar egna initiativ, och följer sin inre kompass snarare än domarens regelbok. För de bryter ju inte mot någon regel, vilket vissa kommentatorer ibland antyder. Vad de gör är att de agerar, tänker, överväger och tar ansvar i enlighet med sitt eget omdöme. Visst blir det fel ibland. Och visst finns det spelare som utnyttjat motståndares välvilja genom att ligga kvar lite extra länge. Men de blir nästan alltid genomskådade och förlorar därmed mer än de vinner.

Men att en boll spelas ut över linjen i onödan någon gång ibland är inte farligt. Spelare som slutar tänka, däremot. Det är farligt.