Är det tvivlet som driver Zlatan?

Jag träffade ju Lilian Thuram häromveckan. Denne djupt värdige, imponerande man, fotbollsspelare och människa som numera ägnar det mesta av sin tid att fundera kring rasismens orsaker och åt att försöka få stopp på skiten.

Kvällen innan vi träffades såg jag honom under en utfrågning på kulturhuset i Borås. Självklart var hans fokus även då på arbetet mot rasism men han kunde inte låta bli att prata lite om Zlatan också.

Thuram berättade om när vår käre Ibra kom till Juventus 2004. Zlatan var då 22 år, hungrig, äregirig, hade mycket att bevisa.

”Vi äldre, jag och Cannavaro, brukade skratta lite åt honom. Han var så ung och ville väldigt mycket och blev jättearg när han missade en målchans på träning.”

Bara det är lite gulligt, att se hur Thuram och Cannavaro fnissade åt den eldfängde svensken som ville visa hur han tapper han var.

Men Thuram vore inte Thuram om han inte nyanserade och analyserade det hela lite. Fransmannen påpekade nämligen, i Borås, att han inte tycker att Zlatan var mallig eller självgod när han kom till Juve, och inte efteråt heller. Tvärtom.

”Zlatan har alltid tvivlat på sig själv. Det gör han fortfarande. Det är därför han fortfarande jobbar så hårt för att bli bäst, det är för att han har det där tvivlet.”

Sa Thuram. Och det ligger nog nåt i det. För det är klart att den som känner att han måste påpeka att han ”kom som en kung, lämnar som en legend” någonstans har en gnagande känsla av att han är varken det ena eller andra.

Zlatan vet att han aldrig varit nära att utses till världens bästa spelare. Han vet att han aldrig varit riktigt nära att vinna Champions League. Och han vet att han förmodligen aldrig kommer att vinna en medalj med det svenska landslaget.

Det gnager i honom varje morgon och det får honom att pressa sig själv lika hårt i dag som han gjorde när han kom till Juventus för tolv år sedan.

För trots att vi alla är så vansinnigt imponerade över vad han faktiskt uppnått så har han inte fått uppleva det där som Ronaldo, Messi, Thuram och Cannavaro fått uppleva: Den stora triumfen. VM.guldet, Ballon d’or, Champions League-bucklan.

Kanske är det därför han är lika frustande äregirig på sitt 35:e levnadsår som han var som tonåring.

Det är lite sorgligt på ett sätt. Men det är också en stor förklaring till varför det är Sverige som kommer till EM med mästerskapets allra största stjärna.