Förnuft och känsla

Jahapp. Fem veckor går snabbt ibland, så mycket kan jag säga nu när jag åter installerat mig framför jobbdatorn på Polhemsplatsen.

Semestern är över. Vardagen är här igen. Det är bara att bita ihop.

Och jag ska naturligtvis inte klaga. För om bara ett par veckor flyger jag iväg till Frankfurt, för vidare färd mot Sao Paolo, för vidare färd mot… ja, just det. Hilmersson ska till Rio.

Det ska inte Aregawi.

Och någonstans där tar jag nu avstamp i min återkomst till arbetslivet. För det är en intressant fråga, om man ser objektivt på det. Det är en väldigt besvärlig fråga om man på något vis är inblandad. Och det är framför allt en väldigt viktig fråga när det handlar vilka idrottare vi dömer, hur vi dömer dem och på vilka grunder. Jag har ägnat några dagar åt att följa rapporteringen i Aregawi-fallet och när jag nu till slut satte fingrarna mot tangentbordet så landade jag – lite till min egen förvåning – i slutsatsen att Abeba Aregawi borde få åka till OS.

Så det blev en liten krönika på ämnet och den ser ut på följande vis:

Det är utan tvekan kvinnorna som utgör de starkaste korten i den svenska OS-truppen. En av dem – ni vet vem – kan bli en av våra allra största olympier.…Ändå pratas det mest om hon – ni vet vem – som inte får följa med.

Att Abeba Aragawi hindras från att åka till OS – trots att hon både kvalat in samt frikänts från dopningsmisstankar – har fått friidrottsprofiler och tyckare som Kajsa Bergqvist och Miro Zalar att göra tummen upp. Det var det enda rätta, tycker de. Det hade inte känts bra att se Aregawi springa för Sverige i OS, menar de.
Och jag kan förstå den känslan. Jag delar den, till och med. Frågetecknen kring Aregawi har hopat sig de senaste åren och när hon åkte fast i den dopningskontroll i början av året var det droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kände precis samma sak: Fuskare ska inte springa i landslagskläder, bort med Aregawi, för gott.
Men det vi alla kände, tänkte och tyckte då baserade sig ju på att vi litar på Wada, den internationella antidopningsorganisationen. De, bättre än någon annan, ska ju kunna utröna vem som fuskat, hur hen har fuskat, och vi måste kunna vara säkra på att Wada vet exakt vad de sysslar med i sitt oerhört viktiga arbete.
Nu visar det sig att vi inte kan det. Wada har uppenbarligen inte haft tillräckligt med kunskap om detta omtalade meldonium och beslöt sig för några veckor sedan att höja gränsvärdet till 5000 nanogram. Allt under det ska ge en friande dom.
Abeba Aregawi hade 30 nanogram av ämnet i kroppen när hon testades den 12 januari. Och ämnet var, som bekant, inte förbjudet förrän vid årsskiftet.
Alltså: Har Aregawi käkat en märklig hjärtmedicin som var på väg att förbjudas? Ja. För detta ska hon klandras. Om det är moralen eller omdömet som sviktat där får vi aldrig veta, men den klassiska ursäkten att ”hon trodde det var vitaminer” håller naturligtvis inte.
Men har hon ätit meldonium efter att det förbjöds? Nej, troligen inte med tanke på det låga värdet i hennes kropp den 12 januari.
Och framför allt: Har hon av dopningskommissionen befunnits skyldig till dopningsbrott? Nej. Hon är friad.
Kvar står vi med en massa känslor och tankar och bilder av hur en idrottsman bör vara och bete sig, och då är det inte så konstigt att friidrottsförbundet och SOK enats om att inte låta Aregawi tävla i OS.
Jag förstår att man kommit fram till det. Man har folkopinionen på sin sida och man slipper ett minst sagt kontroversiellt störningsmoment i Rio. Det känns rätt, på många sätt, även för mig.
Men är det verkligen rätt? Nej, förmodligen inte.
För Aregawi har utretts grundligt och befunnits oskyldig. Då ska hon få tävla för sitt hemland, som är Sverige. Även om det inte känns bra för alla.

———————————————————————–

Slutligen: Jag har irriterat mig på Henrik Stenson ett flertal gånger genom hans karriär. När han har gnällt på publiken, tjafsat om mobilsignaler och fotoblixtar – och dessutom inte lyckats ta den där majorn som man självklart MÅSTE ta om man ska räknas till de riktigt stora i golfen.

Jag trodde helt enkelt inte att han hade vad som krävdes.

Det hade han. Jag hade fel. Så oerhört fel. Stenson är en äkta mästare och han åker till Rio som en av de stora favoriterna.

Det är precis vad den tävlingen behöver efter alla zika-avhopp.

 

6 kommentarer om “Förnuft och känsla

  1. Tycker Aregawi har behandlats fruktansvärt. Bra att du tar upp en mer nyanserad bild än exempelvis Kajsa Bergqvist som inte gjort något annat än vräkt ut sig ont om Aregawi. Tror att media-drevet mot Aregawi bottnar sig i det uttalandet hon gjorde för tre år sedan angående Pride – propaganda under VM i Moskva.

    Jag önskar Aregawi lycka till i framtiden

    Mvh. Alexander

  2. Om vi nu ska skita i moral och etik – vilket jag absolut inte tycker – och bara ska hålla oss till de formella reglerna, så glömmer du den viktigaste:

    Aregawi har inte presterat de tider och resultat, inom den stipulerade tidsram som krävs, för att kvalificera sig till OS.

Kommenteringen är stängd.