Mitt Gothia Cup

Ja men ni vet. Man har precis överlevt första arbetsdagen efter semestern. Man är lättad, trött och en aning uppgiven på samma gång: Ska det vara så här fram till jul nu? Tänker man.

Man kliver ut från sin arbetsplats och börjar visualisera soffan där hemma, frizonen där man snart ska få landa mjukt och kanske titta på någon dokumentär om andra världskriget på TV 10.

Man går ut på gatan, svänger runt ett gathörn och … där ser man dem. Gothiabarnen. De har samlats kring spårvagnshållplatsen, den spårvagnshållplats som jag också är på väg mot och de är många. De har varit på invigningen och nu kommer de från alla håll. De springer, hoppar och rullar fram över Drottningtorget. De sjunger, klappar händer, visslar, tjuter och de springer kors och tvärs över spårvagnsrälsen.

Min spårvagn kommer och jag tittar med bävan in. Det ser inte så farligt ut, bara halvfullt.

Jag kliver på.

Och det gör även 45 000 barn.

Jag förs som av en flodväg längre in i vagnen och hela mitt liv passerar revy. Sångerna tilltar och jag får känslan av att jag befinner mig i en statskupp regisserad av barn som nu framför sina triumfatoriska hejaramsor på världens alla språk.

Vagnen gungar. De är överallt. De klättrar på stolarna, de sitter på väggarna, i taken, på varandra. Jag tänker att nu dör jag.

Men så pekar plötsligt en tjej i 12-årsåldern på en plats bakom mig. Där, säger hennes pekande, sätt dig där. Jag inser att det måste synas hur felplacerad denne hålögde 39-åring är, han som just klarat av sin första arbetsdag på fem veckor och bara vill hem och titta på nazistdokumentärer.

Vagnen kränger och jag använder min förlorade balans till att otympligt ramla ner på den anvisade platsen. Jag ler tacksamt mot den lilla tjejen som uppenbarligen är hitsänd som en ängel av Gud.

Jag börjar andas igen.

Och det inträffar fler mirakel.

För mittemot mig sitter en kille i 14-årsåldern, han ser ut att vara från Sydamerika, och han reser sig plötsligt upp och gör tecken åt tjejen att ta hans plats. Inget överdrivet fjäskande eller flirtande, bara en artig men bestämd nick. ”Ta du den, jag kan stå”.

Hon ler blygt, men dunsar utan omsvep ner mittemot mig. Ett par sekunder senare har hon en kompis i knäet och ytterligare minst fyra lagkompisar tätt inpå sig. De pratar oavbrutet. Jag sitter tyst och låtsas titta ut i Göteborgskvällen, men betraktar naturligtvis allt som sker i vagnen via speglingarna i fönsterrutan. Det är ett fascinerande skådespel.

Spårvagnen stannar vid en hållplats och ytterligare 45 000 barn stiger på.

Stämningen eskalerar ännu ett snäpp och ljudvolymen är nu fullständigt öronbedövande. Det är som om hela lek- och buslandet komprimerats in i en enda vagn och sångerna tilltar. Det sjungs på portugisiska och på tyska, samtidigt som ”alla heter Glenn i Göteborg” rullar genom ekipaget. ”Ge mig ett G!! vrålar en hes grabb, men får ingen respons.

Jag sitter där, i detta kompletta kaos, denna virvelvind av frigjord energi, hormoner, spralliga ben och skrålande barnröster och … jag mår bra. Jag dör inte. Detta är underbart, inser jag. Och tjejgänget omkring mig gör allt, ALLT, för att inte inkräkta på min personliga sfär. Jag känner mig som en 90-åring som absolut inte får skadas och jag älskar det.

Så tittar jag ut genom rutan på riktigt och ser att jag är framme. Här ska jag av. Jag reser mig snabbt upp och tittar desperat mot utgången. Det är minst tre meter dit och mellan mig och dörrarna är det en kompakt vägg av skrikande, dansande ungdomar.

Jag sväljer hårt och tänker, än en gång, att det inte kommer att gå, att jag kommer få åka med den här spårvagnen tills Gothia Cup är över om en vecka.

Men än en gång räddar de mig. Änglarna.

”HAN SKA AAAAAV!! vrålar en tjejröst och som genom ett under öppnas en väg för mig. Jag börjar försiktigt kliva fram genom myrstacken och för varje steg jag tar desto större blir aktiviteten omkring mig. ”Flytta dig!” ”Stå inte där” ”Han måste av här!” ropar de små rösterna till varandra och till slut är jag bara en halvmeter från utgången.

Då kommer det bekanta ljudet från dörrarna, de liksom pyser till och förkunnar att de är på väg att stängas. En tjej i 10-årsåldern tittar på mig med uppspärrade ögon och ryter ”Skynda dig, hoppa!”

Jag nickar snabbt, vräker mig fram, och samtidigt som jag ser hur dörrarna börjar sluta sig så trycker jag ifrån med högerbenet och flyger ut ur vagnen.

I samma ögonblick som jag landar på asfalten slår dörrarna igen bakom mig. Jag vänder mig om och ser hur den lilla tjejen hoppar jämfota av upphetsning och lycka. Farbrorn klarade det!

Jag ger en tumme upp och och börjar knalla hemåt. Spårvagnen åker vidare. Den skakar och vibrerar och sången från insidan rullar vidare upp för backen.

Gothia Cup är här. Det är fruktansvärt. Det är outhärdligt. Det är fullkomligt underbart.