KRÖNIKAN: Får jag en ny utmaning nästa år, Frölunda?

Tack, Frölunda. Tack för utmaningen. Det är en go känsla att klara av Göteborgsgirot … helt otränad – och bara tre minuter efter sämste elitspelare.

Fredag morgon, åtta grader och rejäl motvind. Regn i luften – och en första längre provtur med den lånade cykeln.
Eller längre förresten, det blir futtiga sex kilometer … en massa svordomar, ont i pungen, smärta i vaden, en känsla av ryggskott – och ett oroligt samtal till chefen.
”Det är bara 64 kilometer kvar. Vill du dra dig ur?”
Mm. Det är vissa gånger lätt att göra minsta möjliga motstånd – och jag är helt ärligt inne på att jag inte kommer att fullfölja.
”Ta med dig pengar till en taxi”, tipsar chefen.
På kvällen pratar jag med Andreas Johnson, ni vet målskytten som kommer att hamna i NHL som nästa steg i karriären. Han är en av spelarna i A-laget som utmanat mig att cykla sju mil i Göteborgsgirot.
Jag är nöjd om jag kommer i mål, säger jag – och blir dissad totalt.
”Dåligt! Du måste sikta högre …”
En del av Frölundas deltagare kommer till loppet med egna cyklar à la Lance Armstrong. Tja, minus dopningen hoppas jag.
Själv funderar jag in i det sista på att låna en elcykel av grannen.
Jag hänger dock med hyfsat. Det tar faktiskt 16 kilometer innan Frölundas sista spelare försvinner ur synhåll – men vid vätskekontrollen vid två mil är jag ikapp både Andreas Johnson och Artturi Lehkonen.
Efter nästa vätskekontroll vid fyra mål är jag till och med förbi Johnson, som kaxigt sa att jag var tvungen att cykla fort om jag skulle få hänga med honom.
Jag kanske klarar det, trots allt.
Visa mig den maximala hastigheten – vart du vill, så fort du kan. Håkan Hellström skulle faktiskt ha cyklat tandem, men drar sig ur loppet i sista stund.
Men när sadeln viker sig under den sista milen är det inte roligt längre. De manliga delar som redan ömmar mår inte direkt bättre av att ha en spetsig cykelsits rätt upp …
Andreas Johnson passerar med en plågsam min – och rullar in på Ullevi med tiden 2.47,04 över de sju milen.

 

TRE MINUTER OCH sex sekunder senare är jag i mål.
Stolt, förstås. Utmaningen inte bara accepterad – utan även avklarad. På någott som kan liknas en mountainbike jämfört med alla fartmonster som enkelt glider förbi mig uppför backarna.
Cykling är tydligen en materialsport. Den också.

 

KROPPEN? HELT OKEJ. Lite ont i ryggen nu efteråt, men ändå förvånansvärt pigg och fräsch. Jag kanske kunde ha kapat tio minuter, men då hade ju flera elithockeyspelare fått stryk.
Arrangemanget är i alla fall här för att stanna. Bäst är det att få uppleva stadsdelar som du i vanliga fall aldrig rullar igenom. En allé kantad av vitsippor på bägge sidor är fantastiskt vacker och vyn över Älvsborgsbron är läcker 031-porr!

 

TILL SIST: Ni utmanar mig igen nästa år, va?